Tankat liv, energi, glädje och kärlek

 

Lördagen gick i kärlekens tecken! Den villkorslösa kärlek man få av sina barn och även barnbarn är så skön att uppleva. Bekräftelsen på att jag betyder mycket för andra. Visst vet jag redan att jag betyder jättemycket för mina, söner och deras familjer. Men ibland behöver man höra det sägas i ord. 

"farmor jag älskar dig så mycket, jag vill komma till dig ofta, ofta" - ord som lägger sig som mjuk ull kring mitt hjärta och får mig att se soligt på tillvaron. 

Visst är det väl så, att vi alla har våra kors att bära? Kanske inte samtidigt, men det är säkert en mening i det, för hur skulle vi då orka stötta varandra? Om vi alla mår dåligt på samma gång? Nej, det är just andra människors kärlek, vänlighet och omtanke som hindrar oss att sjunka allt för djupt ned i depressionens träsk. Man får perspektiv på livet, inser hur mycket gott och fint som livet också består av. 

Jag vet förstås att det finns oändligt många människor runt omkring oss, som inte har barn, ingen partner, men i mina ögon behöver det inte betyda att de känner sig ensamma. Den själsliga ensamheten kanske man får dela med vänner eller andra släktingar. Man kan känna sig fruktansvärt ensam även tillsammans med någon nanna. 
Mitt hjärta blöder dock för väldigt, väldigt många gamla människor som lever helt ensamma utan andra kontakter än den med hemtjänst o dyl. Det gör mig så ont, bara vetskapen om hur vanliga det är att familjer skingras över hela världen. Världen är så liten idag, det är så enkelt att flytta till annan stad, annat land, annan världsdel. Men hur många tänker på just detta, att ens föräldrar blir gamla och ensamma, att man inte kan stötta och hjälpa, att man inte kan hälsa på och ta en fikastund tillsammans, prata lite om gamla tider? 

Tanken  på att man ibland hör talas om att en gammal människa har hittats död i sitt hem, efter att ha legat så länge att det börjat lukta inne hos grannarna. Den människans sista medvetna tankar?

Ibland är jag verkligt rasande, förbannad på det öde som drabbat oss, H och mig själv. Jag kan rasa, skrika, gråta när jag går mina skogspromenader med Goldie. Då tittar hon på sin matte, med sina stora, bruna och väldigt kloka ögon och ser ut att tänka; "gråt du matte, du vet att jag finns här och älskar dig hur du än bär dig åt". Hon har verkligen känselspröt som talar om för henne hur jag mår, om jag är i behov av en kram eller puss, då kommer hon och lägger sitt underbara huvud i mitt knä och borrar in sin nos i min hand. 

Ja, nog är hon min allra bästa kompis, vet inte hur jag skulle klarat den här tiden utan henne. När jag deppade som mest, då hade det var hur enkelt som helst att tänka; "jag struntar i att gå ut, jag struntar i att jag behöver frisk luft och motion.....". Det går inte, tre gånger om dagen (minst) vid samma klockslag, kommer hon till mig och ser uppfordrande på mig, rakt in i ögonen, då vet jag att det är dax.

Tack älskade, fina vovven min - för att du finns och för att du ser till att din matte mår bra.

Vi vill båda bli gamla tillsammans, vi kommer att hänga ihop ända till slutet när det än kommer. Du och jag...

 Dagens kloka…

Det enda sättet att leva länge,

är att åldras