En dag i taget

Jamen - jo, det är lite "carpe diem" som gäller här nu. Man får lov att lära sig att inte planera för mycket, för långt framåt. Man kan ha mål och förhoppningar, men det får räcka med det.

Förhoppningar...jag har nog lärt mig en del vad gäller just det där med att hoppas... det gör jag inte längre. Jag tränar istället på att i större utsträckning försöka ta vara på det dagen har att erbjuda, att vara beredd på att saker och ting kan förändras snabbt och skoningslöst. Jag mår bäst av det. Att hoppas och sedan blir djupt besviken, det är sådant som fått mig att göra djupdykningar långt, långt nere, nära depressionen.

Men jag klagar ändå inte på riktigt. Gnäller gör jag här i min alldeles egen blogg, här bestämmer jag, och här skriver jag av mig om vad jag vill. Ingen läser nog i alla fall. Detta är min dagbok, en kär sådan som fungerar lite som en ventil. När jag sätter pränt på mina tankar och känslor, ser jag allt i svart på vitt, och har lättare att sortera i skallen. Vissa saker bara måste man få ur sig!!

Läser tillbaka och inser hur deppig jag varit, så länge. Egentligen har sorgen funnits i mitt hjärta i flera år, men även glädjen och kärleken. Jag har så oändligt mycket att vara lycklig för. Mina kära, kära, underbara pojkar (nåja 40 och 36 år), men kommer alltid att vara i mitt hjärta som mina älskade barn. Deras fina fruar, älskade sonhustrur. Fattar inte vilket tur jag haft som fått dessa två underbara varelser till sonhustrur och att jag är en kär svärmor. Barbarnen! 3 älsklingar Linn snart 10, Emil snart 8 och så busiga lilla Juni 1,5 år. Blir alldeles varm i hjärtat av kärlek till dessa fina ungar. Älskar dem alla så mycket.

Det är inte många jag älskar i ordets rätta bemärkelse, förutom ovanstående är det naturligtvis H - min kära make. Från att för 10 år sedan ha varit en häftig passion, har den så småningom övergått till vardagskärlek med allt vad det innebär av glädje och jobbigheter. När hans sjukdom började utvecklas förändrades min roll som maka och livskamrat, till mamma och sköterska. Kärleken finns kvar, även om den ändrat skepnad.

Min älskade syster, kära älskade syrran vad jag är glad över att vi hittade tillbaka till varandra. Tror det slutgiltigt var mammas död som fick till det där sista kittet. Jag upplever att vi har en kontakt som vi egentligen aldrig haft tidigare. En förklaring är nog att du är 10 år äldre än mig och att våra liv sett olika ut. Nu har vi varandra och behöver varandra, vi har båda sjuka makar, som vi får ta hand om. Så våra liv är idag nästan identiska och detta ger en skön, djup förståelse för varandras situation. Skönt att pladdra lite i telefonen och få respons av någon som vet vad jag pratar om.Tråkigt bara att du befinner dig 25 mil ifrån mig. Men det gör även yngste sonen med familj. Jag kommer och hälsar på er alla precis så ofta jag kan.