Ni är mina stora hjältar! Åh vad det värmer gott i hjärtat när jag ser detta TV-program. Det glädjer mig SÅ att det finns människor som verkligen ingriper när djuren har det svårt.
Varför ska vi människor aldrig förstå att vi inte har någon som helst rätt att behandla ett djur illa? Det gör mig så ont att se in i ett par lidande ögon, där men nästan kan läsa en bön om hjälp och ingripande.
Visst förstår jag att det är svårt för den hundägare som ser sin gamla hund bli sjuk, skadad och plågad av smärtor. Naturligtvis hoppas man i det längsta, provar det som går osv. Men, NÄR övergår detta i djurplågeri? Jo, när vi låter vår älskling fortsätta lida, bara för att vi själva har så svårt att skiljas från henne/honom. Jag vet att man blir blind, man har ångest inför beslutet om att låta djuret somna in. I mina ögon är det den största kärlekshandling vi kan visa vårt djur. En handling som säger; "jag måste ta detta beslut för din skull, för att jag ser att det är dags att gå din sista vandring över regnbågsbron, för att jag älskar dig och tackar dig för din villkorslösa kärlek genom åren". Att sedan följa sitt älskade djur till sista andetaget, det är husses/mattes skyldighet. Det är faktiskt fint att få se hur lugnt och fridfullt det är när ens älskade djur somnar in för gott och slipper sina plågor.
Jag vet att jag så småningom kommer att stå där och tvingas ta beslutet att låta min egen, älskade vovve somna in. Det är svårt, hemskt svårt. Men, när jag har provat allt, när jag sett blicken som bett sin matte om smärtfrihet, lugn och ro, då har beslutet varit tungt och smärtsamt - men ändå inte särskilt svårt att fatta. Fem hundar har jag följt fram till bron, hela vägen fram... Och jag känner mig stolt över att ha klarat av att ta beslutet i tid. Jag har inte älskat dem mindre för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar