Nu så har jag börjat jobba på "riktigt" !

Det är så kul, att äntligen, åter igen vara en del av gänget och att känna sig så välkommen av alla glada. Så många som är glada och säger att de saknat mig, och hoppas jag mår bra. Det är skönt att hitta tillbaka till den delen av min identitet, som ju varit förlorad i nästan ett år. Den jag är på jobbet i min yrkesroll och som arbetskamrat, är ju en annan än den jag är hemma.

Vi människor har många "roller" att spela. Den helt egna och alltigenom genuina som vi är i vår ensamhet. Makan/maken i relation till den vi älskar. Dotter/son till våra föräldrar. Mor/far till våra älskade barn. Farmor/mormor till barnbarnen. Syskon till syster/bror. Grannen, patienten osv osv. Det finns en oändlig rad att räkna upp. Nog agerar vi väl lite olika beroende på vem vi är tillsammans med?

Men  jag måste nog ändra på den dagen jag arbetar, det fungerar inte riktigt bra med tisdag, som jag trodde. Tänkte väl att det var en bra dag eftersom H då är på dagverksamheten. Vovven kan vara ensam de timmarna. Men, jag känner nog att jag gärna vill ha den dagen för mig själv, för eget bruk. Det är skönt med en egen dag hemma, där jag gör som jag vill. Torsdag kanske skulle vara bra, då kan jag  börja redan kl 8.

H var riktigt deppig och ledsen när han kom hem från dagis igår. När jag frågade om något hänt, eller om någon sagt nåt sårande som sade han nej. "Jag är bara så ledsen för att jag är sjuk, jag är ju inte mig själv längre". Åh, mitt hjärta blöder! Det är så sorgligt att inte kunna säga något som tröstar förutom; "du är ju min älskling i alla fall, jag älskar dig jättemycket hur det än blir. Kommer aldrig, aldrig lämna dig, jag lovar!". Vi fixar detta även om det är tungt och känns hopplöst ibland. Men jag har lärt mig att vi alltid, på något sätt lyckas ta oss upp ur den där ledsna och sorgliga sinnesstämningen, bara H insett att det är sant - jag kommer alltid finnas där.


Jag mår själv mycket bättre nu. Den antidepp-medicinering  jag efter mycket övertalning, av min kära doktor J, blev insatt på för tre veckor sedan, har börjat göra verkan. Jag känner verkligen hur det där tunga, tunga som låg över mig, mörk och kvalmigt - har lyft och gjort luften och sorgen lättare att bära. Jag har hittat mig själv där under, och har börjat inse att jag måste ta hand om mig själv först, för att sedan bara lägga ned halva min själ i H:s sjukdom. Jag fungerar bättre absolut. Har min stunder, som är både mörka och svåra, men jag unnar mig dem och tycker jag har rätt till dem. Sorgearbetet över vår gemensamma framtid har fått mig att leva mera i nuet. Ilskan mot den vidriga sjukdomen demens, är ju meningslös - den försvinner inte.