Någon sorts nedräkning...

Fredagskvällen blev, precis som jag befarat, en sorts avslutning på vad som i många år varit en vänskap. För Hasse. Gamla kompisar som funnits där genom vått och torrt. Nästa som i nöd och lust. Dessa polare med respektive har varit underbara ändra sedan den dagen Hasse bestämde sig för att berätta om sin demensdiagnos. "Jamen det är väl inga problem, vi känner ju varann och hänger i så länge det känns bra för dig och vi lovar vara ärliga om vi tycker det blir för jobbigt". Underbara killar.

Igår var alltså ett försenat "kalas" för både Hasse och mig, vi bjöd på middag och hade så trevligt man kan. Men H blev tyvärr lite förvirrad av detta, dels många personer, dels något som avviker från den vanliga vardagslunken. Hans vanliga kvällar består ju i att ligga i sin älskade soffa och titta på TV, flippa med kontrollerna, mellan alla kanaler (anledningen till att jag köpt en egen TV). Han gillar det, trivs i sin soffa och det vill jag inte ta ifrån honom.

Efter daglig snöskottning är jag nu helt slut efter fredagskvällen också. H drack vin och lite whisky, vilket inte var helt bra. Men jag tänkte att vi får ta det som det kommer. Så har det alltid varit, umgänge med ett gott vin till maten, därefter  snack över en god whisky. H satte i halsen av maten. Något måste ha hänt, han sätter ofta i halsen och håller på att storkna innan han får luft. Väldigt otäckt, men det löser sig till slut. Igår hade han en klunk rödvin i munnen när han satte i halsen, gissa vad som hände? Hela han, delvis grannen till vänster och delvis jag själv, duken, bordet.... Katastrof!!

Då bestämde han sig för att det är slut med att äta tillsammans med andra människor. bara mig vill han ha som bordskamrat.

Stackars liten! Jag tycker så fruktansvärt synd om honom ibland. Men å andra sidan är han inte alls medveten hur hans sjukdom märks utåt. Han tror fortfarande att alla andra inte märker något. Men jag ser sorgen i deras ögon när de tittar på honom, hur ledsna de är över att han är på väg att försvinna bort från oss.

Idag tar vi det lugnt. Ska på middag hos äldste sonen med familj idag. Längtar så efter mina fina, stora barnbarn! Det är länge sedan jag fick rå om dem ordentligt. Förr sov de ofta över hos farmor, men nu hinner de oftast inte med. Varje kväll är fylld av aktiviteter, träning, ridning, bandy....och på helgerna fortsätter det med matcher. De älskar det och jag är jätteglad över att det har sådana intressen, men visst längtar jag efter dem ibland.
Vi får se om Hasse vill följa med, om inte åker jag själv. Avstår inte från att få tanka lite kärlek från barn och barnbarn och inte minst min kära, kära sonhustru.