Jo, på att börja tala om för folk att jag skriven en blogg. Skulle vara så kul att få lite respons på det jag skriver ibland. Inte för att det är så kul att läsa om mina tidigare gnällinlägg, men det är ju så jag har känt mig och jag har lovat mig själv att detta ska vara min dagbok. En dagbok där jag skriver av mig om sådant som rör sig i mitt inre. Och ingen kan ju påstå att det senaste året varit så positivt.
Men - nu tror jag att den där medicinen börjar märkas av i kroppen min. Jag hade nog kanske en serotoninbrist eftersom jag har börjat svara på detta. Tröttheten finns kvar, men igår och mest idag har jag faktiskt märkt stor skillnad. Jag har kunnat sitta stilla och lyssna på min bok utan att somna! Det är väldigt fantastiskt. Ska inte ropa HEJ ännu, tar inget för givet längre. Men hoppet har vaknat och jag har känt mig lite gladare och positivare.
För bara några dagar sedan var jag helt övertygad om att min arbetsträning var helt bortkastad, att jag aldrig mer skulle orka gå till jobbet. Men plötsligt ser jag ljuset i tunneln i form av att jag får möjligheten att komma hemifrån några timmar, träffa trevliga arbetskompisar, ta tillbaka mitt gamla jobb och arbetsuppgifter. Ska bli SÅ kul att sätta igång med remisserna igen. Det är superviktigt och någon måste sköta den syssla, och jag är den som kan den bäst.
Den här helgen har verkligen varit lugn. Bara vi har bara varit hemma. Igår lördag var en riktig slappardag, mys med Stina, promenad till badplatsen (ingen trängsel där minsann). Isen ligger kvar tjock och fin. OS för hela slanten för H, som ligger i soffan och låter TV:n gå. Det har den gjort idag också, men nyss blev jag faktiskt lite fundersam. Han frågade efter Panodil eftersom han har huvudvärk. Har aldrig inträffat tidigare. Han har aldrig ont i huvudet. Hoppas inte det är något annat på gång. Sen gick han och lade sig i sängen - får gå upp om en stund och titta till honom.
Imorgon ska vi till stan så han får klippa sig. Lite småroligt faktiskt, men plötsligt har han fått bekymmer över att han blivit lite tunnhårig, han som verkar ha förlorat alla begrepp om utseende. Fick för sig att han skulle be frisören raka honom! Hjälp! Skulle se hur konstigt ut som helst tror jag. Han har varit väldigt blond hela livet och nu är han i stort sett helt vithårig. Jag tror att hans skalle skulle se helt rosa ut om han rakade sig. "Jamen Johan var ju så snygg när han rakat sig" var svaret jag fick. Johan är min son 36 år!!
Tänkte passa på och stjäla till mig en shoppingstund medan H är hos sin frisör, det blir ingen lång stund, men kanske kan jag hinna göra av med liiite pengar. ;-).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar