God 1:a maj morgon!

Undrar hur många som stod vid valborgsmässobrasan igår kväll och nästan förfrös sig? Inte jag i alla fall. Nej den tiden är över för min del, tiden när jag tyckte att man bara måste göra saker för att "alla andra" gjorde dem. Hur många brasor har jag inte stått bredvid och frusit som en hund (hur man nu fryser som en hund?). Som barn stod man där i sina nya vårkläder, med 3/4 strumpor, ibland nya sandaler - för det skulle ju VARA vår!

Kan inte låta bli att tänka på Madicken vid majbrasan, där den elaka kompisen kommenterade hennes fotbeklädnad;

"Sandaler minsann, fint som kattskit i vällingen"!

Även åren då barnen var små, man ville ju att de skulle få vara med, och se det som alla pratade om just den dagen. Så man offrade sig och frös ..... av sig. Sen kom barnbarnen som försökte de första åren, ville att farmor skulle delta - och man ville ju inte vara tråkig och säga NEJ, utan gjorde några försök.

NU - är jag så klok och förståndig, att jag oftast väljer bort aktiviteter som jag inte gillar. Jag tycker verkligen inte om att stå stilla i ett par timmar, lyssna på körsången (som ju är väldigt vacker), och sedan se på hur en hög med bråte brinner upp. Väl hemma brukade jag vara så stelfrusen att jag fick gå till sängs i pyjamas, kofta och raggsockor.

Inte demonstrerar jag heller, även om jag tycker det är en fin tanke.

Idag blir det en dag hemma, i lugn och ro skulle jag vilja påstå, men tyvärr slutar de flesta dagar med att jag undrar var tiden tog vägen. Varför hann jag inte med det jag tänkt mig?

Jo, därför att det är så många saker jag måste ta hand om. Och för att jag ständigt blir avbruten av hundpromenader, och av H med sina behov och önskemål. DÅ - är det bråttom kan jag lova - därför att han fullständigt verkar ha förlorat förmågan till hänsyn, till omtanke om någon annan, till förståelse för att jag just då inte kan komma springande för att hjälpa honom logga in i datorn. Då blir han arg, och lugnet är inte lika påtagligt längre. Allt som han inte längre klarar, just detta med datorn, med login, med koder osv - det försämras i rask takt. Och då är det inte sjukdomen eller honom det handlar om - utan datorn som det är fel på. Som plötsligt inte fungerar längre. Jag brukar hjälpa honom snabbt, låta blir att svara emot och kommentera de fel han gör. Det är lugnast så.

Men då, efteråt, då är han nöjd - men jag är väldigt frustrerad.

Vilken skillnad...

...på temperatur! Idag hade vi också sol, men blandat med lite molnigt. Dock var det mycket svalare än i veckan som gått. Men för varje dag med lite solsken är jag tacksam. Bara att vänja sig nu vid att använda lite mera kläder.

Idag var jag hos sjukgymnasten, på drop-in-mottagningen. Bland det första hon frågade mig, när hon hört min trista historia, var vad jag förväntade mig av dem. Jag försäkrade henne om att jag absolut inte har några förväntningar om att de ska uträtta mirakel med mig och min rygg. Däremot önskar jag lite tips och förslag på vad jag ska göra för att stärka upp ryggen och benen i första hand. Jag vill mota den försämring som jag känner är på gång, vill inte bli sämre. Värken har jag du där dagligen, dygnet runt - kan närmaste beskrivas som förlossningsvärkar med den skillnaden att jag inte får någon belöning i form av en go och doftande lite människa efteråt. Det finns inget efteråt i min situation, bara ett försöka att tackla de problem jag har. Jag har ju ett liv att ta hand om, även om några år - förhoppningsvis. Och jag vill att det ska vara ett bra liv.

Vi ska börja med att jag provar en TENS-apparat, som hon beställde idag. Jag har provat detta tidigare utan någon större effekt, men jag vill prova igen. Så att jag ska kunna trappa ned på min medicin. 

Har börjat se allt mera tecken på försämring hos H, märket nytt nästan varje dag. Framför allt sedan jag fick låna boken:
"Samvaro med personer med demenssjukdom. Råd till anhöriga och personal om bemötande" Skriven av Jane Cars och Birgitta Zander.

Den är verkligen jättebra! Jag får hela tiden AHA-upplevelser när jag läser om alla dessa tecken och symtom, som är väldigt typiska för demenssjukdomarna. Det handlar ofta om små och till synes obetydliga tecken, som tillsammans ger en helhet som stämmer väldigt bra överens med sjukdomen. Dels är det hans ljus- och ljudkänslighet, han får ofta gå omkring med solglasögon utomhus, även om inte solen skiner. Även det där gränslösa vad gäller att äta. Om jag lagar mat vill jag inte att han ska sätta sig och börja äta av allt som jag plockar fram, innan resten av maten är klar. Det är egentligen inget nytt, men jag kom på det när jag läste i boken om detta.

Det känns skönt att läsa om detta. Särskilt som jag ibland tvivlar på mig själv, när det känns som om det bara är jag som ser förändringarna i H:s sätt att bete sig. Mycket av detta vet jag att andra märkt också. Funderar faktiskt på om jag ska köpa ett exemplar av boken och ge H:s dotter. Tror den skulle vara bra för henne att läsa.

H glömmer så mycket, så mycket mera än tidigare. Små saker som att jag sade något igår, som han inte hört, vad vi pratade om för en stund sedan, vad vi åt till middag, namn osv osv. Han brukar själv säga att han har så jättebra minne jämfört med de andra kompisarna på dagverksamheten. Liten sjukdomsinsikt är ett tydligt tecken.

Det börjar bli väldigt svårt nu, jag får hela tiden akta mig för hur jag pratar, vad jag säger, vad jag begär av honom. Att försöka lyssna på en del av det han babblar om hela dagarna, för han pratar oavbrutet.

Bromsa lite nu

Alltså, hur länge skulle jag inte vilja ha möjligheten att få njuta av denna syn? Körsbärsträden blommar i mängder, ja det är mycket annat som blommar också nu, men just synen av dessa ljuvliga blommor i sin härliga rosa nyans gör mig så glad. Lycka, njutning, lugn, harmoni...känslorna är många när jag står där och tar in denna syn. 

Men vi behöver bromsa vädret lite nu, det är fortfarande bara april! Vad får vi sedan kvar till sommaren när naturen exploderar i racerfart?

Denna underbara blomma, gullvivan plockade jag en liten bukett av igår. Kände doften av dem långt innan jag upptäckte dem. Och när jag tittade mig omkring såg jag även att dessa var på god väg;

 

Små raka blad som sticker upp som pinnar i marken än så länge, men jag kan känna dess doft när jag blundar och ser dem bakom min ögonlock. 

Våren är underbar, jag älskar den även mer än sommaren. På våren har man hela sommaren framför sig. Och när det väl kommit, så vet man ju att den går så otroligt fort, vilken gärna skapar en liten stress med tanke på vad man gärna vill hinna med under tiden fram till höst och vinter. 

Inga missförstånd, jag älskar alla årstider, hösten har alltid varit min favorit hela livet. Men ända sedan vi flyttade till vårt hus på landet, har nog min längtan till våren fått övertaget. Detta beror säkert mycket på mörkret eller bristen på ljus. På vintern faller mörkret ca 15.30 och sedan är det beckmörkt ända till sena morgonen. Som hundägare är det inte roligt att gå promenader i mörker, när man när som helst riskerar ett möte med en älg eller flera. Vildsvin och varg har tydligen också förärat oss med sin närvaro, även om jag själv sluppit träffa dem. 

Idag ska H på sin dagverksamhet, och då känns denna dag som min alldeles egen. Jag älskar tisdagar! Så underbart att först och främst slippa laga lunch, själva äter jag gärna yoghurt eller fil istället. Ja, vad som helst för att få slippa matlagningen. 

Lagar mat varje dag annars, mat som bara slevas in utan minsta tvekan, utan ett pip till uppskattning. H sätter sig till bords redan när jag börjar med maten, och börjat plocka av tillbehör och sallad. Jag försöker få honom att vänta tills jag säger att maten är klar, men han bryr sig inte. Om det smakar gott får jag aldrig veta, klart jag märker om han äter mycket eller tar om. Men lite uppskattning och bekräftelse skulle göra matlagningen roligare. Jag är trött på att laga mat, tycker inte det är det minsta roligt. Förutom när barn och barnbarn, eller andra nära och kära sitter vid vårt matbord - då känner jag mig glad vid spisen. 

Hade bestämt mig för sjukgymnastiken idag (eller imorgon), får se hur det känns efter lunch. De har öppet hus på eftermiddagarna. Skulle vara så skönt att slippa åka någonstans idag. 

I förra inlägget...

...skrev jag att jag känner mig så ensam. Det är faktiskt så att min ensamhetskänsla är desto tyngre, eftersom jag ju lever med min älskade man. Den man jag förälskade mig i för 10 år sedan, han som fick mig att ge upp singellivet som jag ju älskade och sade att jag aldrig i livet tänkte lämna den sortens liv. Jag njöt dagligen av det faktum att jag fick bo och leva för mig själv, att ha ansvaret och makten över mitt liv och mitt hem.

Ända fram till den där dagen min väninna övertalade mig att lägga in en profil på en dejtingsajt. Hon fick mig till det, fick det att låta spännande och jag är en nyfiken människa. Tanken var att kanske träffa någon som i likhet med mig, ville fortsätta att leva ensam. Någon att ha kul tillsammans med, att göra resor, uppleva lite spänning.

Men så blev det inte. H fanns där och jag föll direkt. Han bodde dessutom 25 mil ifrån mig. Jag höll på att längta ihjäl mig och eftersom min äldste son bodde i samma stad som H, var gift där och väntade sitt första barn och mitt första barnbarn - så var jag inte svårövertalad att ge upp världens roligaste jobb, säga upp min lägenhet osv och flytta de 25 milen.

Det skulle låta hemskt om jag sade att jag ångrar mig. Men faktum är att jag det sista året, många gånger har önskat att jag aldrig satt in den där annonsen. Undrar hur mitt liv sett ut då? Jag hade ju i och för sig inte få bo och finnas till för mina älskade två barnbarn, jag skulle mått väldigt dåligt av att bo så långt ifrån. Kanske hade jag flyttat för deras skull ändå. Men hur skulle jag då, ha kunnat veta vad livet hade att erbjuda de nästa 10 åren?

Jag säger alltid att jag aldrig ångrar något jag gjort, alla val jag gjort har givit mig något bra trots att det inte alltid blivit som jag tänkt. Många lärdomar har jag fått på köpet. Men den där annonsen...



Imorgon bär det av till sjukgymnastiken. Jag har skjutit på det så länge därför att jag haft så fruktansvärt ont, så länge. Men jag vet ju att det inte går över, att jag inte kan vänta på att det blir bättre av sig själv. Så nu bär det av.

Blev så ledsen...

...av innehållet i artikeln jag skrev om senast. Jag har läst den flera gånger, och för varje genomläsning upptäcker jag nya sanningar. Det känns tungt och väldigt jobbigt med den cynism som skiner igenom kommunernas inställning till oss anhörigvårdare.

Jag är ju absolut inte ensam om att vara gift med en person med demens. Vi måste vara tusentals! Jag ser hur jag allt mera drar in på min egentid, prioriterar ned mina egna behov och planer. Ibland är jag så trött att jag tänker; "jag struntar i det, bättre att ta vara på den stund jag har och försöka vila upp mig och komma över den ledsenhet, som grep tag i mig idag".
Då väljer jag bort att gå till sjukgymnasten, shoppningstunden som jag lovat mig osv. Istället sätter jag mig i fåtöljen, tar några djupa andetag, andas på mindfulnes-sätt, tar fram stickningen/virkningen, sätter igång min ljudbok i mobilen...och om en kort stund sitter jag där med huvudet hängande, sovandes...för att jag behöver det.

Min värkande rygg låter mig inte hålla igång hela tiden. Med en make på soffan, som ropar och pratar med mig oavbrutet, tjatar...känns mitt huvudet som om det är en bikupa.

H är sig ju lik, men jag själv märker på honom att det ständigt sker förändringar. Han frågar mig ofta  "hur sjuk är jag egentligen, jag känner mig ju helt frisk"? Och då måste jag ljuga, ja det låter hemskt med jag kan inte säga "du blir allt mera märkt av din demens för varje dag, och nu har det börjat synas på dig att allt inte står rätt till". Du går där med din rollator, och ändå släpar du dina fötter hela tiden. Du ramlar lättare, så bristen på balans begränsar din rörlighet. Allt oftare märker jag att din hjärna blir trött, så slutar du lyssna, stänger in dig i din värld, svarar inte till tilltal. Du får svårt att läsa och förstå det skrivna, du har skött dina räkningar men det fungerar inte längre när du kommer till momentet att fylla i OCR-nummer. Du är väldigt irriterad, fräser oftare åt mig.

Och jag känner mig hela tiden allt mera ensam.

Så bra skrivet Eva! Känns så skönt att vi som anhöriga blir sedda av någon. Och att det är just du, som är så otroligt duktig på att sätta ord på verkligheten, som för vår talan är toppen. Jag har helt nyss tagit beslutet att sluta jobba, tillåta mig att vara sjukskriven så länge jag får för att sedan ansöka om 100% sjukersättning.

Har 50% sjukersättning redan pga många operationer och ständig värk i min rygg, har försökt jobba resterande 50% men får det inte att fungera med ökande värk, ständigt puzzlande och passande som anhörig till make med demens. Vad gör man då? Jo, man anpassar sig, gör djupa sår och ingrepp i sin egen kropp och själ, för att få ihop livet och vardagen hemma med maken. Kryper omkring i hemmet om man inte klarar att stå på benen pga värken. Att sköta och klara allting helt ensam blir allt svårare, kommunen säger: "vilken tur för H att du är sjukskriven nu, då kan du ju vara hemma hos honom"!! Vad man egentligen säger är: " vilken tur att du är sjukskriven så att du kan spara pengar åt oss, så vi slipper ge H den hemtjänst han egentligen behöver". Verkar vara en inställning man har; slit på de anhöriga tills de tar slut, om vi har tur orkar de så länge att vi aldrig behöver punga ut med några pengar alls. Och om vi har riktig tur så dör maken först".

Eva
Franchell

 Anhöriga utnyttjas av snåla kommuner

  

Pressande 900 000 svenskar i yrkesverksam ålder tvingas trixa med jobbet för att också klara vården av anhöriga. Bördan är så stort att 100 000 till slut tvingas säga upp sig. Foto: COLOURBOX

24 april 2014

 

 

Egentligen är det självklart.

När mamma och pappa blir sämre, då hjälper vi till. 

Så länge vi bara orkar och kan tar vi hand om makar, föräldrar, barn, syskon och svärföräldrar. Vi vill vara de kärleksfulla stötdämparna, komplementen i vård- och omsorgsvärlden.

Men riktigt så blir det ju inte.

I praktiken är det de anhöriga som sitter med hela ansvaret. Samhället har mer eller mindre dumpat det i knät på alltmer utmattade familjemedlemmar.

1,3 miljoner anhöriga tar i dag hand om sina närstående. En majoritet av dem som ställer upp – 900 000 – är i förvärvsarbetande ålder.

”Pappa låg i en sjuksäng hemma, för­lamad och med vanföreställningar på grund av alla smärtstillande. Han trodde att någon ville honom något ont. Vi hade inga insatser från kommunen då, vi visste inte vad som fanns och ingen frågade om vi behövde hjälp. Jag och min syster av­löste mamma, men vi hade ju samtidigt fullt upp med egna familjer och arbeten”.

Berättelsen är hämtad ur Riksrevisionens rapport om anhörigvården. Den beskriver hur många tvingas kombinera jobb­et med vård av närstående. Det är ­slitigt, många tvingas trixa med arbets­tider, utnyttja semestern, sjukskriva sig eller till sist – säga upp sig. Socialstyrelsen beräknar att ungefär 100 000 helt ­eller delvis har slutat sina jobb för att ta hand om anhöriga.

Kamp för att få hjälp

Arbetsmarknadslagstiftningen är inte anpassad för dem som måste sköta sina föräldrar. Den svenska modellen bygger på att samhället ansvarar för vård, omsorg och försörjning. Det är alltså familj­en som får ställa upp för att samhället sviker.

Regeringar har gjort några valhänta försök att ta ansvar. 1998 införde den socialdemokratiska regeringen stöd till anhöriga. Den borgerliga regeringen förstärkte kommunernas ansvar 2009. Det har gått så där.

”Då bröt jag ihop, det var så hemskt. Men då beviljade handläggaren mig på nåder att jag skulle få några extratimmar för att gå på barnbarnets kalas.”

En kvinna med en dement och cancersjuk man berättar om sin kamp för att få några timmars avlösning. Det är kommunerna som sviker, som låter budgeten ­styra och inte de sjukas behov. De an­höriga tvingas bli förhandlare som får bråka tills de bryter ihop.

Familjemedlem – inte piga

De som drabbas hårdast är de som tar hand om svårt sjuka. Kvinnorna drar alltid det tyngsta lasset. Det finns anhöriga som till slut har sämre hälsa än de när­stående de vårdar. Kommunernas stöd måste anpassas också till yrkesverksamma ­anhöriga. Samhället kan inte ta de deras insatser för givna. Riksrevisorn anser att regeringen nu får styra upp anhörigvården i kommuner och landsting.

De anhöriga ska vara de familjemedlemmar de alltid har varit och inte pigor i sina egna hem.

• Eva Franchell

Dagarna rinner iväg

Det är väl inte riktigt klokt egentligen? Hur fort tiden går... Imorgon bitti är det redan en hel vecka sedan vi åkte till Linköping, och jag känner det fortfarande som om det vore igår. Det var en underbar helg, gick faktiskt ganska bra med H också, en del röra blev det förstås, men det var förväntat. H blev lite orolig ibland, men det var mest för att jag inte hade möjligheten att ge honom all min uppmärksamhet. Han får inte det hemma heller, men mera förstås.

Han tjatar och tjatar om allt möjligt. Var är min mobiltelefon, var är lurarna, har du sett mina strumpor, hittar inte mina glasögon, kan du hjälpa mig osv osv.
Man ska inte curla alltför mycket, tyvärr gör jag nog det när vi är hemma. Mest beror det på att jag är en otålig person. Jag vill ha saker och ting gjorda, snarast möjligt. Och då går det fortast om jag gör det.

Försöker se till att H gör det som jag vet att han kan göra, han är inte betjänt av att jag daltar för mycket. Då blir han ännu latare och bekvämare, inte bra alls.

Har haft väldigt ont under helgen.

Åter imorgon.

Är så fruktansvärt trött efter helgen, att jag helt enkelt bara somnar när jag sitter här. Så för alla vårt bästa - tar vi och skolkar.                                                                                            

Vardag igen

Ett litet kort inlägg i början på en ny tid. Före och efter påsk på något sätt inledningen på den riktiga våren/sommaren som ligger framför oss.

Kommer att skriva mera under dagen, men vill bara lämna ett litet avtryck här för att visa att jag överlevt helgens strapatser. Det har varit en underbar helg, dels på grund av det ljuvliga väder  vi haft, fått lite solbränna i ansiktet och ser genast bra mycket piggare ut. Underbart var det att bli så fulltankad av kärlek från lilla Juni och hennes föräldrar. Min käraste J är verkligen en underbar son, han ger mig så mycket och jag känner mig så glad och lycklig efter en helg (flera dagar denna gång) med honom och en sonhustru som är lika vacker på ut- och insidan.

Nu börjar vardagen och det älskar jag. Ja, faktiskt! Jag gillar helger eftersom det ofta betyder att jag får umgås med nära och kära. Men å andra sidan tycker jag om vardagens rutiner och vanor också.

Ja, just det ja - GLAD PÅSK på alla!

Idag åker vi till Linköping - åter på tisdag.

Uttryckssätt

"Oroa dig inte...om det är meningen att du ska få det där du önskar dig så kommer det att hitta vägen till dig
Låt oss njuta av livet medan vi väntar

Jag följer en blogg som heter http://livskrafter.blogspot.se/  

Ibland kommer jag nog att låna lite bilder som hon gör och säljer. Antar att det är okej om jag länkar till bloggen och inte låtsas vara ursprunget till bilderna själv. 
Emma som driver bloggen har så otroligt mycket klokskap, och så fina, slående bilder med underfundiga texter. Hon gör mig glad och jag läser bloggen med stor behållning. Så mycket självklart, så mycket liv...

Hur många människor är det inte som går omkring och väntar på den stora dagen, den stora kärleken, den stora vinsten - och fantiserar vad vi ska göra när den dyker upp? Tyvärr är det ju ofta så att vi, medan vi väntar på detta - glömmer bort att det är just idag som livet pågår. Det går inte i repris!

Andra kloka ord som följt mig genom livet, vet ej vem som uttalat dem från början. Men jag har i alla fall haft en lite tavla med denna text i säkert 30 år.

"Alla dagar som kom och gick - inte visste jag att DET var livet"

Så - om du finns där ute - någon som läser min blogg; ta till dig dessa ord!   Lev ditt liv idag, skjut inte upp till imorgon det du kan göra idag. Imorgon kan det vara för sent. 

Idag är det tisdag - redan - och jag får en ledig dag för mig själv! H ska åka till sin dagverksamhet och är borta ca 09-16. Skönt för honom och skönt för mig. Ska dock inte precis slappa, har massor att göra. Först 1,2 kg färs att göra köttbullar av till påskbordet, Sedan baka lite LCHF-bröd att ta med sig till Linköping. Här hemma klarar vi oss utmärkt utan bröd, med när vi är borta, äter frukost tillsammans med nära och kära, då är det så mysigt att sitta länge vid frukostbordet, snacka, skratta, planera dagen. Därför vill vi också äta mackor, som alla andra. 




Detta bröd är så gudomligt gott. Massor av nötter, av olika sorter, och frön, ägg och olivolja. Det är allt. Inget mjöl, inga otillåtna kolhydrater. Mättnadsmässigt orkar jag knappt äta en sådan skiva, trots att de inte är stora. Otroligt mättande och bra för magen. Härligt att nu kan även vi på LCHF-kost äta bröd när vi vill!

Ska även försöka hinna med att dammsuga och torka golven idag. Morgondagen blir späckad av annat. Först på förmiddagen, ska H åka till sin nya demensgrupp för yngre dementa (jag är förstås chaufför och låst i stan i 2 timmar), därefter vidare till Skara för lunch och för att umgås lite med H:s dotter + familj. De vill naturligtvis träffas och kramas lite inför påsken. Det brukar bli ganska sent innan vi kommer iväg därifrån, så dagen är nog slut sedan. 

På torsdag har jag planerat att vi åker till Linköping ganska tidigt, så jag vill ha det mesta packat och klart. Åh vad jag längtar efter att få krama lillprinsessan! Och förstås sonen med hustru. Även min älskade syster ska få lite av vår tid denna gång. Det är så skönt att denna helg är längre än vanliga helger, så vi hinner mera. 

22:30

Läggdags egentligen. Men just nu smyger jag mig till en stund framför datorn, H har gått upp och lagt sig och själv är jag också jättetrött.

Just av slutat ett samtal med yngste sonen, vi har diskuterat hur vi ska lägga upp påsken. H och jag åker till Linköping tidigt på torsdag och försöker dela upp oss mellan sonen och syrran. Det blir splittrat, i vanliga fall när jag åker dit själv, har jag  bara fredag i till söndag på mig för att hinna med att umgås med alla. Den här gången när H ska med, så blir det några fler dagar i och med att det är helg på måndagen också.

Det är så underbart att ha denna resa att se fram emot, varje gång glädjer jag mig åt detta under lång tid i förväg. Samma nu, fast den här gånger känns det lite mera osäkert eftersom H ska med. Frågan är hur han ska klara detta, när så många olika människor finns runt om oss. Men det är bra att han själv vill följa med, skönt att han får prova om det går bra.

På min "to do-lista" står det just nu varmrökt lax + köttbullar + prinskorv. Låter inte så farligt. Det ska förstås vara mammas köttbullar!

Imorgon står det hårklippning på agendan för H, det är faktiskt väldigt mycket på tiden. Lite handling och sedan hem.

God Natt och Sov Gott - från mig till dig!

Det skulle vara så roligt med ett livstecken från DIG!

Ja, just dig - du som av en slump kanske hamnat på min blogg och till och med läser några inlägg.

Låt mig få veta! Snälla! Säg hej i en kommentar - så att jag kan glädja mig åt att du varit här.

Säger VÄLKOMMEN du okända, ge mig en hälsning !

Jag är själv väldigt dålig på att skriva kommentarer i bloggar, som jag läser regelbundet. Detta trots att jag förstår att den som skriver skulle bli jätteglad för detta.

I denna blogg är det ju lite speciellt, här skriver jag om sådant som jag kanske inte vill att H ska läsa. Bloggen föddes ju ur mitt behov av en vän, en förtrogen, en dagbok.

Som anhörig till en person med demens är man ju världens ensammaste. Inte för att jag inte har familj och vänner som bryr sig, men jag gillar inte att belasta mina nära och kära med tankar och känslor som kan uppfattas som gnällighet. Vissa saker måste bara UT!

Det blir inga djupare diskussioner, inga förtroenden, inget utbyte av tankar och känslor mellan H och mig längre. Den biten av vår relation är borta. H har förlorat förmågan till empati, förståelse. för hur andra känner sig. Det är sjukdomen, jag får påminna mig om detta hela tiden. Jä..la sjukdom!! Jag känner mig som en riktig svikare varje gång jag pratar om oss, om vårt liv, om problemen som hela tiden skapar nya. Jag vill inte göra honom ledsen, inte såra, inte kränka.

Hittade en underbar dikt på engelska, som handlar om en Alzheimersjuk persons önskemål;


 

den svenska versionen är också fin;

Fritt översatt till svenska: Den dementes begäran

Be mig inte att komma i håg

försök inte få mig att förstå

Låt mig vila och veta att du är med mig

kyss min kind och håll min hand

Jag är förvirrad på ett sätt som du inte förstår

Jag är ledsen, sjuk och vilse

Allt jag vet;  jag behöver dig

var med mig till varje pris

Tappa inte tålamodet med mig

Skäll inte, svär inte, gråt inte

Jag kan inte hjälpa hur jag beter mig

Jag kan inte vara annorlunda även om jag försöker

Kom bara i håg att jag behöver dig

att det bästa av mig är försvunnet

Snälla misslyckas inte med att stå bredvid mig

älska mig tills mitt liv är borta

Att fundera över: Om du skulle drabbas av en demenssjukdom, vad skulle du vilja säga till dina anhöriga? Hur vill du bli bemött? Hur vill du bli sedd?

Vår = liv

Ja, just nu känner jag små retfulla pickanden  i hela kroppen när jag går utanför huset. Trots prognos om sämre väder igår, kom solen fram på eftermiddagen och värmde mig inombords. Så underbart skön denna känsla är, sol, ljus, värme. Grönska, snart slår björkarna ut,  årets första maskrosor lyser vackert gula i gräsmattan. Jag älskar dessa "små solar i gräset", kan inte riktigt förstå den ständiga jakten och försöken till utrotning av dessa fina blommor.
Vitsipporna börjar komma, tillräckligt för att jag ska få ihop årets första och enda vitsippsbukett. Är det inte något visst med första tussilagobuketten som står så fint i gammelmorfars gamla snapsglas, första vitsippsbuketten...

Snart är de så många, då har man vant sig vid att se dem - så man märker dem nästan inte.

Våren fyller mig av förväntan. Jag hoppas inte på något stort eller särskilt. Men just den där känslan av att sommaren ligger framför mig gör mig så glad.

Idag - lördag - bär det av till stan för att köpa ny jacka till H. Äntligen har han gått med på att han behöver en ny, fräsch vår/sommarjacka. Gärna i någon roligare färg än mörkblått, svart, brunt. Han behöver piggas upp lite och färg gör en glad. Han blir gladare när han ser fin ut, av att höra att jag tycker han är min "gamla kärlek". Och det är han ju, han är bara lite annorlunda.

Älskling - vilken vidrig otur vi har haft. Vi som hade så fina drömmar, som planerade... Tur ändå att vi inte visste något om den jä...la sjukdomen i förväg! Du är här och jag är här, så länge som jag behövs. Kommer aldrig att överge dig, även om jag OCH du förstår att jag så småningom kommer att ta till den hjälp av kommunen, som vi behöver. Men på något sätt finns jag nära dig och ser till att du har det bra.
Jag vet att du oroar dig, och det hjälper inte hur många gånger jag upprepar ovanstående ord, du grubblar mycket över vad som ska ske med dig och din sjukdom med tiden. Jag vill inte älta detta. Vi vet att du kommer att bli sämre, att din sjukdom inte går att bota, att du en dag inte känner igen mig - din älskling, din maka, din livskamrat. Men jag laddar för att klara den dagen också. Jag låter det inte komma som en chock.

En sak som engagerar honom nu är att han lyckats hålla ut några dagar i sina försök att följa mig, i mitt LCHF-liv. Han har ju i många år haft problem med att få ned sina blodsockervärden, men aldrig haft tålamodet att prova dra ned på kolhydrater. Nu började han för ett par veckor sedan med att sluta äta flera mackor/dag. Han äter istället mycket ägg och annat som är tillåtet, och han kan inte fatta hur mycket gott som är tillåtet. Jag bakar LCHF-bröd så han kan äta en macka då och då.
Sista dagarna har hans blodsocker kommit ned till normalnivåer. Han morgonsocker ligger mellan 5-8, vilket är fantastiskt för honom som legat mellan 13-17 länge, länge. Han har höga doser insulin, men är insulinresistent så det har inte lyckats trycka ned sockret lägre än så.

Igår tvingades han slopa 2 av dagens 4 sprutor!!!  Och han är överlycklig. Jag menar, så kul och härligt det är när man upptäcker att man verkligen kan göra något för sin hälsa själv, att man kan påverka sitt blodsocker på ett så enkelt sätt!

Att man dessutom släpper ifrån sig ett och annat kilo, är ju inget att beklaga sig över.

Letar...

...intressanta bloggar om demens. Jag vill lära mig så mycket! Det finns massor av fakta och information på nätet, jag vet - men jag skulle så gärna vilja hitta bloggar som är skrivna av anhöriga, som jag själv.

Det är ju så - att hur mycket information och fakta man än kan hitta, skrivet av proffs/experter så är det faktiskt så att BARA vi anhöriga vet. Ja, vi vet på riktigt hur det är att vara anhörig till en make som är dement.

Och jag skulle så gärna vilja veta hur andra tänker och upplever sin situation. Vi - H och jag - är ju egentligen bara i början. Det är 10 månader sedan vi fick hans diagnos bekräftad, trots att jag själv varit ganska säker, sedan lång tid tillbaka. Men det finns oändligt djupa källor av erfarenhet att ösa ur, från anhöriga som vandrat längre på denna väg.

Sjukdomen förvärras ju, varje vecka ser jag små förändringar som inte fanns där veckan innan. Och jag själv blir allt mindre maka/livskamrat/käresta/partner - och allt mera vän/kompis/kamrat/sköterska/hushållerska. Jag är förberedd på detta, har hela tiden varit på det klara med att det är så det blir, mer och mer. Ibland är det så skönt att få prata med andra som VET hur det är, eller läsa andras bloggar/tankar/böcker.

Jag älskar ju att skriva, dels för att jag har det som arbete. Men också för att jag i perioder av livet skrivit av mig när jag haft behov av att klarna mina tankar och känslor, att se sina känslor i svart på vitt är underbart skönt och en hjälp att reda ut problem.

Är fortfarande lite feg, har inte berättat för någon om min blogg. Den var från början min alldeles privata. Men allt eftersom den har växt, så har jag känt att jag skulle vilja dela den med andra i min situation. Få andra att skriva av sig. Få respons från den som läser osv osv. Den är min vän nu, ibland läser jag inlägg och tänker; "Har jag skrivit detta? Har jag tänkt så?" "Det där var ju bra uttryckt! Bra formulerat!"

Undrar om innehållet är tillräckligt okej för att t ex mina barn skulle tycka om att läsa?

Jag ÄR en fegis !

Ps: Beslutet jag skrev om igår, har förstås med detta att göra. Vill inte berätta ännu, men jag känner mig nöjd för att jag bestämt mig. Nu ska jag börja prioritera! H naturligtvis. Men  faktiskt först och främst MIG SJÄLV . För hur skulle jag annars kunna vara till nytta och glädje för andra? Mera tid för älskade Stina, underbara barn och barnbarn när jag behövs. Jag älskar mina ungar och deras ättlingar så hjärtat värker ibland.

När jag var 19 år och låg med min förstfödde på armen, sade jag till honom; "från och med nu har jag dig och så småningom de syskon jag ska ge dig, närmast mitt hjärta. Inget kommer någonsin att betyda mera. Ni ska veta att eran mamma älskar er över allt annat, att hon alltid ska finnas till hands, att ni alltid ska hitta en famn, ett hem, en säng, en fristad där hon finns, oavsett omständigheter...." Det gäller fortfarande, idag är de två och åren har gått. De har fyllt 40 och 36 och är själva föräldrar.

Förändring

Idag är en mycket speciell dag, för idag har jag tagit ett beslut om en stor förändring i mitt liv. Känns väldigt skönt, känslan av att det är jag själv som bestämmer, inte omständigheterna - hur jag ska göra. I gårdagens inlägg skrev jag om mina funderingar kring arbete, jobb, anställning/sjukskrivning. Och idag bestämde jag mig alltså.

Måste fundera lite mera omkring detta i några dagar, innan jag avslöjar här på bloggen hur jag ska göra. Men vi kan väl säga att jag städade mera noggrant än vanligt på mitt skrivbord innan jag gick hem.

Att jag har bestämt mig, känns otroligt skönt. Nu ska jag tänka på mig själv, göra det som känns bra för MIG. Se till att ta mig åtminstone ett par dagar i veckan och göra dem till mina alldeles egna dagar. Att njuta av.

Imorgon är det fredag, vet inte hur väderprognosen ser ut för helgen. Men jag bryr mig faktiskt inte om vilket väder det blir. Skulle ju kunna tala med sonhustrun som är meteorolog, men jag vill inte veta.

Nu går jag och lägger mig, lyssnar några minuter på Marie Richardsson som läser Anna Janssons bok "Dans på glödande kol" (tror jag den heter). Lagom enkel och okomplicerad, bara underhållande. 

Morgon

Varje morgon sätter jag mig vid datorn en stund, efter att ha inmundigat mina värktabletter som ska ta mig igenom dagen. Det tar dock en stund innan de gör verkan, närmare bestämt tar det minst 1 timme innan jag märker någon lindring. Åh, vad jag är trött på detta medicinerande! Just nu måste jag ladda mig med Morfin, långtidsverkande - för att klara dagen. Och det är just detta som får mig att fundera på vad jag ska göra med jobb och framtid.

Det är ju så att - för att klara de timmar jag just nu gör på jobbet - så är jag beroende av Morfin. Jag ser ju själv, i svart på vitt, hur tokigt det låter. Finns det något jobb som är värt det? Den dåsighet, den trötthet, sömnighet, förstoppning osv osv ?  NEJ!!

Visst, jag behöver smärtstillande även om jag är hemma, men inte lika mycket. Och jag kan anpassa det jag gör på ett annat sätt. Jag vill ju fortfarande vara aktiv, och jag MÅSTE vara aktiv. Men jag har då möjlighet att  vila emellanåt.

De sista dagarna har jag börjat fundera över hur jag ska göra med min sjukskrivning. Jag har redan sjukersättning på 50%, så min tjänst är numera en halvtid. Hur jag är kämpar så har jag ännu inte kommit längre än till 2 halvdagar/vecka och det ÄR verkligen jobbigt. Tjänar nästan inget ekonomiskt på att jobba heller, dessutom kostar resorna (8 mil/dag) till jobbet.

Ska jag då ansöka om sjukersättning för resterande 50%? Med allt  vad det innebär? Ekonomi styr nästan hela livet - eller  hur? Ett beslut som detta, avgörs av vad man får ut i pengar. 65% av en halvtidslön + den halva sjukersättning som jag har sedan tidigare? Går det? Klart det gör om man måste. H har ju en bra pension, när huset väl är sålt har vi pengar. Och förhoppningsvis en gladare och mindre värkbruten hustru.

Jag läser vad jag skrivit och tänker; "vad tvekar jag för"?

Jo, största anledningen till att jag kämpar, är att jag behöver jobbet av sociala skäl. Att få träffa mina arbetskamrater, att känna att jag behövs för mina yrkeskunskaper, att få tillbaka en del av den identitet jag har när jag är på jobbet.

Men jobbet kostar - jag orkar inte ägna mig åt det jag tycker är kul när jag jobbar. Då handlar fritiden om att ladda för dagarna jag ska arbeta.

NEJ - för sjutton Kicki. Pengar är inte allt - vad har du för glädje av dem om du helt sliter ut dig?

Bilden här nedan på det värsta jag vet, illustrerar det ansikte jag sätter på min värk efter 5 ryggoperationer. Den är som en krälande orm som vandrar genom min kropp, den slinker undan, går ej att nå, hal som en orm.

Sigge och Smulan

Vad jag saknar er!

Jag vet att ni har det bra nu, att ni lever med er nya husse där

i det härliga huset i Lundsbrunn

och att ni till slut fann er till rätta.

I mitt hjärta finns, och kommer alltid att finnas,

ett tomrum som ett hål,

där ni ändå finns kvar. 

Hoppas verkligen att det stämmer - att eftersom ni är djur

så känner ni er inte besvikna på er matte.

Huvudsaken är ju att ni fått en ny människa som

tillgodoser era behov.

Meningen var ju att ni skulle få ett nytt hem, där ni kunde

trivas. Att ni skulle slippa flytta till staden

och kanske tvingas bli innekatter.

Det hade inte varit lätt, att tvinga er från ett

underbart fritt liv på landet - till fångenskap.

Vi har ju ännu inte kunnat flytta, vi har inte

sålt vårt hus än.

Och nu har det snart gått ett år sedan ni

flyttade hemifrån.

Jag vet att ni har det bra i ert nya hem, 

ni har även er plats kvar i er

gamla mattes hjärta.

Anhörigträff

Igår kväll var jag med på ett möte i kommunens regi som är riktat till anhöriga till personer med demens. Just denna grupp bestod av Vuxna barn till dementa. Var inbjuden av gruppledarna, för att berätta lite om min/vår historia i egenskap av maka till en person med ganska nyligen diagnosticerad demens.
H fick ju sin diagnos i början av juni förra året (2013), och räknas med sina 67 år som en yngre dement. Och det är ju sant, de flesta dementa är ju ganska mycket äldre än H. Och därmed är jag som maka bra mycket äldre än andra anhöriga.

Dessutom fanns det med arbetsterapeut och sjukgymnast från demensvården, som var där för att berätta om sin verksamhet. Var de finns, vad man har rätt till, vad de har för möjligheter att hjälpa och stötta med anhörig.

Nästa representant var en kvinna, anställd av kommunen, som kallar sig volontärsamordnare. Hennes uppgift är att samla så många volontärer/frivilligarbetare som möjligt och försöka para ihop dem med personer som önskar hjälp. En underbar idé med tanke på alla som bor ensamma. Som vill ha sällskap på en promenad, gå på en konsert, äta en middag på krogen osv. Mycket positivt tycker jag.

En överraskande reflektion jag gjorde var just de anhöriga som var med, alltså barn till äldre dementa som redan är så sjuka att de flyttat till demensboende. De klarar alltså inte att bo hemma längre, utan vårdas inneliggande på ett boende. Dessa anhöriga var väldigt förvånade över den hjälp man kan få från kommunen, de hade inte tagit redan på, inte intresserat sig tillräckligt för, hade ingen aaaning som att det finns olika demensdiagnoser!
Om ens förälder får en sjukdom - tar man inte reda på så mycket som möjligt om denna sjukdom? Vad den betyder? Hur den kommer att utvecklas? Vad man kan förvänta sig?

Nåja - vi är alla olika - själva lär jag mig alltid något nytt när jag umgås med människor och diskuterar just demensfrågor. Intressant, lärorikt.

Det är i dessa situationer som jag inser att det gångna året har gjort mycket med mig själv också. Man kan väl kalla det för utveckling. Från den första lättnaden, dagen då H fick sin diagnos. Jag var inte lättad över att han fick just den diagnosen. Men det var skönt att diagnosen gav förklaringar till väldigt mycket. Även H kände sig lättad. Så lång tid hade gått, i en enda väntan med mycket oro och rädsla för vad det skulle kunna vara.
Första tiden sänkte oss i ovisshet, oro över hur fort detta skulle gå, vad som skulle hända osv. Vi pratade mycket om beskedet, och redan på hemväg från sjukhuset bestämde sig H för att sluta köra bil. En lättnad för mig, som börjat bli rädd för att sitta bredvid som passagerare. En sorg för H. Jag blev deprimerad, utan att förstå det. Gick igenom en sorgeprocess som var lång, jag tog farväl av mig själv och den framtidsbild jag gjort av oss båda. Våra drömmar, tankar om vad vi skulle göra som pensionärer, framtidsplaner.

Yrväder

Den här lilla trollungen är mitt senaste och minsta barnbarn. Glimten i ögonen går inte att ta fel på, där gnistrar av lurighet och bus. Hon är helt underbar, så full av energi, av nyfikenhet och upptäckarglädje. Inte en lugn stund, inte en tyst minut - förutom när hon sover - och det gör hon cirka 12 timmar/dygn. Tur för hennes föräldrar som behöver hämta andan för att sedan orka fortsätta i hennes tempo. Hon är totalt UNDERBAR och jag älskar henne av hela mitt hjärta.

De här två syskonen 8 och 10 år är mina två andra barnbarn. De är förstås lite lugnare, minst lika mycket energi, men med ålderns rätt lite bättre kontroll på buslust och nyfikenhet.

Dessa tre gör mitt hjärta mjukt, lent och alldeles överfullt av kärlek. Så mycket kärlek som jag fått och fortfarande jag får av dem, gör mig till en väldigt avundsvärd människa. Jag hoppas jag ska få fortsätta glädjas åt er rena och klart lysande kärlek till er farmor länge, länge, länge - och att ni till slut ska minnas er tokiga farmor som njöt SÅ av att få skämma bort sina kärlekar.

Känn glädje...

...den gör så oändligt mycket med dig - fysiskt och psykiskt. Det måste inte alls vara stora drömmar eller önskningar som slår in. Om du verkligen stannar upp och i tanken går igenom allt det du har i livet, så hittar du massor av små, underbara ting som du kan känna ren och skär glädje över.

Jag ska berätta - någon som jag själv lärt mig på annat håll - om vad glädjen kan göra för dig och din kropp:

Att skratta ger massage till inre organ.

När vi skrattar gör vi oss av med koldioxid som ligger kvar i lungorna.

Vi stärker vårt immunförsvar!

Minskar stressen.

 

Vi känner oss piggare och mer harmoniska när vi är glada.

Vi blir mer uppskattade! (ingen söker upp en pessimist)

Vi blir smartare. (Båda hjärnhalvorna samarbetar när vi skrattar)

När vi är glada får vi fler vänner.

Vi blir vackrare och snyggare när vi ler.

Vi lever längre! Upp till tio år längre!

Är vi glada och skrattar är chansen större att du blir lycklig.

Vi blir mer kreativa när vi är glada.

Vi löser problem enklare när vi är glada.

Man kan verkligen inte alltid tänka så, kan inte alltid känna glädjen som den största och viktigaste känslan i kroppen. Vi har alla många sorger och bedrövelser att bära på, men det vi behöver är en sådan här liten påminnelse om hur otroligt bra vi mår av att plocka fram alla dessa små, små orsaker som finns, som gör oss glada. 

Jag menar att, bara för att mitt/vårt liv just nu är väldigt tungt att leva med H:s sjukdom mm så finns ju ändå glädjeämnena kvar. Det som gör mig så oändligt tacksam och lycklig över att vara just jag, här och nu. Trots att min värk tar så mycket från mig, att den begränsar min frihet att göra det jag längtar efter. En värk som ständigt finns där opåverkad av att jag försöker lindra den med Morfin (just nu), det finns inget kvar för mig att prova förutom detta. 

Jag har min älskade Stina som tittar på mig många gånger/dag med enorma källor av kärlek och tröst. Hon som följer mig på promenaderna i skogen där vi leker, busar, slappar i mossan, luktar och njuter. Hon älskar mig villkorslöst. Jag har min H, som är sjuk och inte alls den samme H som för några år sedan. Han behöver mig, han är medveten om det, och han försöker ibland... Jag har mina älskade pojkar, sonhustrur och barnbarn, min syster och svåger. Ja, det är nog så jag har dragit ihop mitt umgänge just nu. Visst träffar jag andra människor som ger mig glädje, på jobbet och i andra sammanhang. Det är dessa människor, alla, som ger mig den där glädjen. Som får mig att skratta och ger mig kraft att försöka ännu lite till. 

Såg en bild på två kattungar som verkligen ger mig glädje. Jag saknar Sigge och Smulan enormt, men vet att de har det bra i sitt nya hem. Men känslan av att få sitta med mjuk kisse i knäet, spinnandet - det är något som fattas mig. Nu kan denna bild få mig att skratta. 

 

Härlig helg hoppas jag på!

Ska umgås med äldste sonen och barnbarnen L och E som kommer id
ag, och sover över till imorgon. Mamma är borta på övning över helgen, och då vill sonen komma till mamma, och barnbarnen är väldigt lyckliga för det.

J är inte så sugen på att bara sitta still och softa, nej han blir rastlös och vill ha något att göra. Passar bra just nu, eftersom det finns en del städning kvar utomhus på tomten. Det kommer han att gilla. Båten som ligger upp och ned i trädgården, behöver en rejäl bottentvätt, kanske barnen skulle tycka det var kul? Vatten är alltid kul!

Visningen igår gick tydligen bra enligt mäklaren. Fick ett sms från honom senare; "det gick jättebra, de är väldigt intresserade". Låter bra, men jag har tagit lärdom av tidigare besvikelser, så jag hoppas inget ännu. Vänta och ser om något händer helt enkelt.

Som jag städar och grejar inför dessa gräsligt jobbiga visningar. Vad jag önskar det vore slut på detta! Idag är jag helt slut, men på ett skönt sätt, för nu är det gjort och vi kan bara vänta på rätt köpare.

Jag tror att det skulle fungera bättre med visningen om jag själv var med, jag vet ju allt om huset, även de små detaljerna som man kan vilja fråga om. Men mäklaren säger att det inte behövs, och jag KAN inte. Jag måste ta med H, bort från huset under visningstiden, för om han börjar prata med folk, så slutar han aldrig. Det skulle vara pinsamt och jag skulle bli stel som en pinne, känna mig irriterad och arg på honom. Kan inte heller säga till honom att han inte FÅR vara med, skulle såra väldigt.

Egentligen borde det inte vara någon brådska för oss att flytta, men det är för stort och innebär alldeles för mycket arbete för mig. Jag orkar inte, och min rygg vill absolut inte. Det är inte meningen att jag ska köra slut på mig själv. Får ju ingen som helst hjälp av H. Men jag älskar huset, och sommaren är den bästa tiden här.

H ja - inte blir det bättre! Nu är han orolig också, över att jag kommer lämna honom och göra precis som hustrun till en av hans dagiskompisar. Vi kan kalla honom Kalle.
Kalle är gift, med en kvinna som opererats för en hjärntumör. Hon har väldiga besvär efter sin operation och den behandling som följde. Jag har träffat henne själv och sett att hon inte alls mår bra. Kalle har varit sjuk längre än H, hur länge vet jag inte.
Hustrun har försökt övertala honom att öka på dagarna som han är på dagverksamheten, bl a för att hon behöver sådana dagar för sig själv, och även Kalle är i stort behov av stöttning och hjälp. Några gånger har hon utverkat att Kalle stannat kvar ett par dagar över helgen på korttidsverksamheten, så att hon fått tid för sig själv.
Men han trivs inte, säger han till min H. Han vägrar då att åka dit. Nyligen pratades det om att Kalle skulle flytta in permanent boende på demensboende, men han går inte med på det.

 Så - vad gör en anhörig som själv är så sjuk att hon inte klarar av att ta hand om maken, som vägrar annan hjälp? Kalle har så kort minne att han glömmer det som hänt under dagen, han minns helt enkelt inte vad som sades under en diskussion. Han vet helt enkelt inte sitt eget bästa. Tyvärr har han hittat en mycket vänlig och intresserad kompis på dagverksamheten som heter H. Som lyssnar och stöttar honom, peppar honom att inte acceptera hustruns önskemål! Som om det vore en självklar skyldighet hos en anhörig, att ta hand om sin sjuke make - även om man själv är sjuk och inte klarar av det.

Hustrun lämnade alltihop, flyttade ut, till en lite stuga på landet. Där tänker hon bo, verkar det som. Nu bor Kalle ensam hemma med katten, i sitt stora hus.
Jag har försökt och försökt, förklara för H att han bara har hört en sida av historien. Han/vi vet inte allt, eftersom Kalle själv glömmer allt som sägs till honom. Jag är övertygad om att hustruns historia låter lite annorlunda. Men å andra sidan är det hennes rättighet, att ta hand om sig själv och se till att hon mår så bra som det alls är möjligt. Jag förstår henne.

H oroar sig alltså över att kanske själv hamna i samma situation som Kalle. Jag vet, att han vet (än så länge) att jag ännu inte är i samma situation. Skulle jag bli det, om H:s sjukdom förändrar honom på ett sätt som jag inte kan hantera, så tänker jag om. Men jag kommer alltid att ha hans bäste för mina ögon. MEN min största skyldighet ligger i att ta hand om mig själv först och främst, för det innebär att jag tar hand om hans maka/mamma/hushållerska, mina barns mor, mina barnbarns farmor och min älskade systers syster osv osv. Så se vad viktig jag är!!

Lånad bild från fina, fina - mariahelander.se