Jag är ju absolut inte ensam om att vara gift med en person med demens. Vi måste vara tusentals! Jag ser hur jag allt mera drar in på min egentid, prioriterar ned mina egna behov och planer. Ibland är jag så trött att jag tänker; "jag struntar i det, bättre att ta vara på den stund jag har och försöka vila upp mig och komma över den ledsenhet, som grep tag i mig idag".
Då väljer jag bort att gå till sjukgymnasten, shoppningstunden som jag lovat mig osv. Istället sätter jag mig i fåtöljen, tar några djupa andetag, andas på mindfulnes-sätt, tar fram stickningen/virkningen, sätter igång min ljudbok i mobilen...och om en kort stund sitter jag där med huvudet hängande, sovandes...för att jag behöver det.
Min värkande rygg låter mig inte hålla igång hela tiden. Med en make på soffan, som ropar och pratar med mig oavbrutet, tjatar...känns mitt huvudet som om det är en bikupa.
H är sig ju lik, men jag själv märker på honom att det ständigt sker förändringar. Han frågar mig ofta "hur sjuk är jag egentligen, jag känner mig ju helt frisk"? Och då måste jag ljuga, ja det låter hemskt med jag kan inte säga "du blir allt mera märkt av din demens för varje dag, och nu har det börjat synas på dig att allt inte står rätt till". Du går där med din rollator, och ändå släpar du dina fötter hela tiden. Du ramlar lättare, så bristen på balans begränsar din rörlighet. Allt oftare märker jag att din hjärna blir trött, så slutar du lyssna, stänger in dig i din värld, svarar inte till tilltal. Du får svårt att läsa och förstå det skrivna, du har skött dina räkningar men det fungerar inte längre när du kommer till momentet att fylla i OCR-nummer. Du är väldigt irriterad, fräser oftare åt mig.
Och jag känner mig hela tiden allt mera ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar