Undrar hur många som stod vid valborgsmässobrasan igår kväll och nästan förfrös sig? Inte jag i alla fall. Nej den tiden är över för min del, tiden när jag tyckte att man bara måste göra saker för att "alla andra" gjorde dem. Hur många brasor har jag inte stått bredvid och frusit som en hund (hur man nu fryser som en hund?). Som barn stod man där i sina nya vårkläder, med 3/4 strumpor, ibland nya sandaler - för det skulle ju VARA vår!
Kan inte låta bli att tänka på Madicken vid majbrasan, där den elaka kompisen kommenterade hennes fotbeklädnad;
"Sandaler minsann, fint som kattskit i vällingen"!
Även åren då barnen var små, man ville ju att de skulle få vara med, och se det som alla pratade om just den dagen. Så man offrade sig och frös ..... av sig. Sen kom barnbarnen som försökte de första åren, ville att farmor skulle delta - och man ville ju inte vara tråkig och säga NEJ, utan gjorde några försök.
NU - är jag så klok och förståndig, att jag oftast väljer bort aktiviteter som jag inte gillar. Jag tycker verkligen inte om att stå stilla i ett par timmar, lyssna på körsången (som ju är väldigt vacker), och sedan se på hur en hög med bråte brinner upp. Väl hemma brukade jag vara så stelfrusen att jag fick gå till sängs i pyjamas, kofta och raggsockor.
Inte demonstrerar jag heller, även om jag tycker det är en fin tanke.
Idag blir det en dag hemma, i lugn och ro skulle jag vilja påstå, men tyvärr slutar de flesta dagar med att jag undrar var tiden tog vägen. Varför hann jag inte med det jag tänkt mig?
Jo, därför att det är så många saker jag måste ta hand om. Och för att jag ständigt blir avbruten av hundpromenader, och av H med sina behov och önskemål. DÅ - är det bråttom kan jag lova - därför att han fullständigt verkar ha förlorat förmågan till hänsyn, till omtanke om någon annan, till förståelse för att jag just då inte kan komma springande för att hjälpa honom logga in i datorn. Då blir han arg, och lugnet är inte lika påtagligt längre. Allt som han inte längre klarar, just detta med datorn, med login, med koder osv - det försämras i rask takt. Och då är det inte sjukdomen eller honom det handlar om - utan datorn som det är fel på. Som plötsligt inte fungerar längre. Jag brukar hjälpa honom snabbt, låta blir att svara emot och kommentera de fel han gör. Det är lugnast så.
Men då, efteråt, då är han nöjd - men jag är väldigt frustrerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar