Vår = liv

Ja, just nu känner jag små retfulla pickanden  i hela kroppen när jag går utanför huset. Trots prognos om sämre väder igår, kom solen fram på eftermiddagen och värmde mig inombords. Så underbart skön denna känsla är, sol, ljus, värme. Grönska, snart slår björkarna ut,  årets första maskrosor lyser vackert gula i gräsmattan. Jag älskar dessa "små solar i gräset", kan inte riktigt förstå den ständiga jakten och försöken till utrotning av dessa fina blommor.
Vitsipporna börjar komma, tillräckligt för att jag ska få ihop årets första och enda vitsippsbukett. Är det inte något visst med första tussilagobuketten som står så fint i gammelmorfars gamla snapsglas, första vitsippsbuketten...

Snart är de så många, då har man vant sig vid att se dem - så man märker dem nästan inte.

Våren fyller mig av förväntan. Jag hoppas inte på något stort eller särskilt. Men just den där känslan av att sommaren ligger framför mig gör mig så glad.

Idag - lördag - bär det av till stan för att köpa ny jacka till H. Äntligen har han gått med på att han behöver en ny, fräsch vår/sommarjacka. Gärna i någon roligare färg än mörkblått, svart, brunt. Han behöver piggas upp lite och färg gör en glad. Han blir gladare när han ser fin ut, av att höra att jag tycker han är min "gamla kärlek". Och det är han ju, han är bara lite annorlunda.

Älskling - vilken vidrig otur vi har haft. Vi som hade så fina drömmar, som planerade... Tur ändå att vi inte visste något om den jä...la sjukdomen i förväg! Du är här och jag är här, så länge som jag behövs. Kommer aldrig att överge dig, även om jag OCH du förstår att jag så småningom kommer att ta till den hjälp av kommunen, som vi behöver. Men på något sätt finns jag nära dig och ser till att du har det bra.
Jag vet att du oroar dig, och det hjälper inte hur många gånger jag upprepar ovanstående ord, du grubblar mycket över vad som ska ske med dig och din sjukdom med tiden. Jag vill inte älta detta. Vi vet att du kommer att bli sämre, att din sjukdom inte går att bota, att du en dag inte känner igen mig - din älskling, din maka, din livskamrat. Men jag laddar för att klara den dagen också. Jag låter det inte komma som en chock.

En sak som engagerar honom nu är att han lyckats hålla ut några dagar i sina försök att följa mig, i mitt LCHF-liv. Han har ju i många år haft problem med att få ned sina blodsockervärden, men aldrig haft tålamodet att prova dra ned på kolhydrater. Nu började han för ett par veckor sedan med att sluta äta flera mackor/dag. Han äter istället mycket ägg och annat som är tillåtet, och han kan inte fatta hur mycket gott som är tillåtet. Jag bakar LCHF-bröd så han kan äta en macka då och då.
Sista dagarna har hans blodsocker kommit ned till normalnivåer. Han morgonsocker ligger mellan 5-8, vilket är fantastiskt för honom som legat mellan 13-17 länge, länge. Han har höga doser insulin, men är insulinresistent så det har inte lyckats trycka ned sockret lägre än så.

Igår tvingades han slopa 2 av dagens 4 sprutor!!!  Och han är överlycklig. Jag menar, så kul och härligt det är när man upptäcker att man verkligen kan göra något för sin hälsa själv, att man kan påverka sitt blodsocker på ett så enkelt sätt!

Att man dessutom släpper ifrån sig ett och annat kilo, är ju inget att beklaga sig över.