Anhörigträff

Igår kväll var jag med på ett möte i kommunens regi som är riktat till anhöriga till personer med demens. Just denna grupp bestod av Vuxna barn till dementa. Var inbjuden av gruppledarna, för att berätta lite om min/vår historia i egenskap av maka till en person med ganska nyligen diagnosticerad demens.
H fick ju sin diagnos i början av juni förra året (2013), och räknas med sina 67 år som en yngre dement. Och det är ju sant, de flesta dementa är ju ganska mycket äldre än H. Och därmed är jag som maka bra mycket äldre än andra anhöriga.

Dessutom fanns det med arbetsterapeut och sjukgymnast från demensvården, som var där för att berätta om sin verksamhet. Var de finns, vad man har rätt till, vad de har för möjligheter att hjälpa och stötta med anhörig.

Nästa representant var en kvinna, anställd av kommunen, som kallar sig volontärsamordnare. Hennes uppgift är att samla så många volontärer/frivilligarbetare som möjligt och försöka para ihop dem med personer som önskar hjälp. En underbar idé med tanke på alla som bor ensamma. Som vill ha sällskap på en promenad, gå på en konsert, äta en middag på krogen osv. Mycket positivt tycker jag.

En överraskande reflektion jag gjorde var just de anhöriga som var med, alltså barn till äldre dementa som redan är så sjuka att de flyttat till demensboende. De klarar alltså inte att bo hemma längre, utan vårdas inneliggande på ett boende. Dessa anhöriga var väldigt förvånade över den hjälp man kan få från kommunen, de hade inte tagit redan på, inte intresserat sig tillräckligt för, hade ingen aaaning som att det finns olika demensdiagnoser!
Om ens förälder får en sjukdom - tar man inte reda på så mycket som möjligt om denna sjukdom? Vad den betyder? Hur den kommer att utvecklas? Vad man kan förvänta sig?

Nåja - vi är alla olika - själva lär jag mig alltid något nytt när jag umgås med människor och diskuterar just demensfrågor. Intressant, lärorikt.

Det är i dessa situationer som jag inser att det gångna året har gjort mycket med mig själv också. Man kan väl kalla det för utveckling. Från den första lättnaden, dagen då H fick sin diagnos. Jag var inte lättad över att han fick just den diagnosen. Men det var skönt att diagnosen gav förklaringar till väldigt mycket. Även H kände sig lättad. Så lång tid hade gått, i en enda väntan med mycket oro och rädsla för vad det skulle kunna vara.
Första tiden sänkte oss i ovisshet, oro över hur fort detta skulle gå, vad som skulle hända osv. Vi pratade mycket om beskedet, och redan på hemväg från sjukhuset bestämde sig H för att sluta köra bil. En lättnad för mig, som börjat bli rädd för att sitta bredvid som passagerare. En sorg för H. Jag blev deprimerad, utan att förstå det. Gick igenom en sorgeprocess som var lång, jag tog farväl av mig själv och den framtidsbild jag gjort av oss båda. Våra drömmar, tankar om vad vi skulle göra som pensionärer, framtidsplaner.