Så bra skrivet Eva! Känns så skönt att vi som anhöriga blir sedda av någon. Och att det är just du, som är så otroligt duktig på att sätta ord på verkligheten, som för vår talan är toppen. Jag har helt nyss tagit beslutet att sluta jobba, tillåta mig att vara sjukskriven så länge jag får för att sedan ansöka om 100% sjukersättning.
Har 50% sjukersättning redan pga många operationer och ständig värk i min rygg, har försökt jobba resterande 50% men får det inte att fungera med ökande värk, ständigt puzzlande och passande som anhörig till make med demens. Vad gör man då? Jo, man anpassar sig, gör djupa sår och ingrepp i sin egen kropp och själ, för att få ihop livet och vardagen hemma med maken. Kryper omkring i hemmet om man inte klarar att stå på benen pga värken. Att sköta och klara allting helt ensam blir allt svårare, kommunen säger: "vilken tur för H att du är sjukskriven nu, då kan du ju vara hemma hos honom"!! Vad man egentligen säger är: " vilken tur att du är sjukskriven så att du kan spara pengar åt oss, så vi slipper ge H den hemtjänst han egentligen behöver". Verkar vara en inställning man har; slit på de anhöriga tills de tar slut, om vi har tur orkar de så länge att vi aldrig behöver punga ut med några pengar alls. Och om vi har riktig tur så dör maken först".
Eva
Franchell
Anhöriga utnyttjas av snåla kommuner
24 april 2014
Egentligen är det självklart.
När mamma och pappa blir sämre, då hjälper vi till.
Så
länge vi bara orkar och kan tar vi hand om makar, föräldrar, barn,
syskon och svärföräldrar. Vi vill vara de kärleksfulla stötdämparna,
komplementen i vård- och omsorgsvärlden.
Men riktigt så blir det ju inte.
I
praktiken är det de anhöriga som sitter med hela ansvaret. Samhället
har mer eller mindre dumpat det i knät på alltmer utmattade
familjemedlemmar.
1,3
miljoner anhöriga tar i dag hand om sina närstående. En majoritet av dem
som ställer upp – 900 000 – är i förvärvsarbetande ålder.
”Pappa
låg i en sjuksäng hemma, förlamad och med vanföreställningar på grund
av alla smärtstillande. Han trodde att någon ville honom något ont. Vi
hade inga insatser från kommunen då, vi visste inte vad som fanns och
ingen frågade om vi behövde hjälp. Jag och min syster avlöste mamma,
men vi hade ju samtidigt fullt upp med egna familjer och arbeten”.
Berättelsen
är hämtad ur Riksrevisionens rapport om anhörigvården. Den beskriver
hur många tvingas kombinera jobbet med vård av närstående. Det är
slitigt, många tvingas trixa med arbetstider, utnyttja semestern,
sjukskriva sig eller till sist – säga upp sig. Socialstyrelsen beräknar
att ungefär 100 000 helt eller delvis har slutat sina jobb för att ta
hand om anhöriga.
Kamp för att få hjälp
Arbetsmarknadslagstiftningen är inte anpassad för dem som måste sköta sina föräldrar. Den svenska modellen bygger på att samhället ansvarar för vård, omsorg och försörjning. Det är alltså familjen som får ställa upp för att samhället sviker.
Regeringar har gjort några valhänta försök att ta ansvar. 1998 införde den socialdemokratiska regeringen stöd till anhöriga. Den borgerliga regeringen förstärkte kommunernas ansvar 2009. Det har gått så där.
”Då bröt
jag ihop, det var så hemskt. Men då beviljade handläggaren mig på nåder
att jag skulle få några extratimmar för att gå på barnbarnets kalas.”
En
kvinna med en dement och cancersjuk man berättar om sin kamp för att få
några timmars avlösning. Det är kommunerna som sviker, som låter
budgeten styra och inte de sjukas behov. De anhöriga tvingas bli
förhandlare som får bråka tills de bryter ihop.
Familjemedlem – inte piga
De
som drabbas hårdast är de som tar hand om svårt sjuka. Kvinnorna drar
alltid det tyngsta lasset. Det finns anhöriga som till slut har sämre
hälsa än de närstående de vårdar. Kommunernas stöd måste anpassas också
till yrkesverksamma anhöriga. Samhället kan inte ta de deras insatser
för givna. Riksrevisorn anser att regeringen nu får styra upp
anhörigvården i kommuner och landsting.
De anhöriga ska vara de familjemedlemmar de alltid har varit och inte pigor i sina egna hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar