Det är väl inte riktigt klokt egentligen? Hur fort tiden går... Imorgon bitti är det redan en hel vecka sedan vi åkte till Linköping, och jag känner det fortfarande som om det vore igår. Det var en underbar helg, gick faktiskt ganska bra med H också, en del röra blev det förstås, men det var förväntat. H blev lite orolig ibland, men det var mest för att jag inte hade möjligheten att ge honom all min uppmärksamhet. Han får inte det hemma heller, men mera förstås.
Han tjatar och tjatar om allt möjligt. Var är min mobiltelefon, var är lurarna, har du sett mina strumpor, hittar inte mina glasögon, kan du hjälpa mig osv osv.
Man ska inte curla alltför mycket, tyvärr gör jag nog det när vi är hemma. Mest beror det på att jag är en otålig person. Jag vill ha saker och ting gjorda, snarast möjligt. Och då går det fortast om jag gör det.
Försöker se till att H gör det som jag vet att han kan göra, han är inte betjänt av att jag daltar för mycket. Då blir han ännu latare och bekvämare, inte bra alls.
Har haft väldigt ont under helgen.
En blogg - som en dagbok - som en bästis - på min resa som anhörig till make med nydiagnosticerad demens - och mycket, mycket annat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar