Känn glädje...

...den gör så oändligt mycket med dig - fysiskt och psykiskt. Det måste inte alls vara stora drömmar eller önskningar som slår in. Om du verkligen stannar upp och i tanken går igenom allt det du har i livet, så hittar du massor av små, underbara ting som du kan känna ren och skär glädje över.

Jag ska berätta - någon som jag själv lärt mig på annat håll - om vad glädjen kan göra för dig och din kropp:

Att skratta ger massage till inre organ.

När vi skrattar gör vi oss av med koldioxid som ligger kvar i lungorna.

Vi stärker vårt immunförsvar!

Minskar stressen.

 

Vi känner oss piggare och mer harmoniska när vi är glada.

Vi blir mer uppskattade! (ingen söker upp en pessimist)

Vi blir smartare. (Båda hjärnhalvorna samarbetar när vi skrattar)

När vi är glada får vi fler vänner.

Vi blir vackrare och snyggare när vi ler.

Vi lever längre! Upp till tio år längre!

Är vi glada och skrattar är chansen större att du blir lycklig.

Vi blir mer kreativa när vi är glada.

Vi löser problem enklare när vi är glada.

Man kan verkligen inte alltid tänka så, kan inte alltid känna glädjen som den största och viktigaste känslan i kroppen. Vi har alla många sorger och bedrövelser att bära på, men det vi behöver är en sådan här liten påminnelse om hur otroligt bra vi mår av att plocka fram alla dessa små, små orsaker som finns, som gör oss glada. 

Jag menar att, bara för att mitt/vårt liv just nu är väldigt tungt att leva med H:s sjukdom mm så finns ju ändå glädjeämnena kvar. Det som gör mig så oändligt tacksam och lycklig över att vara just jag, här och nu. Trots att min värk tar så mycket från mig, att den begränsar min frihet att göra det jag längtar efter. En värk som ständigt finns där opåverkad av att jag försöker lindra den med Morfin (just nu), det finns inget kvar för mig att prova förutom detta. 

Jag har min älskade Stina som tittar på mig många gånger/dag med enorma källor av kärlek och tröst. Hon som följer mig på promenaderna i skogen där vi leker, busar, slappar i mossan, luktar och njuter. Hon älskar mig villkorslöst. Jag har min H, som är sjuk och inte alls den samme H som för några år sedan. Han behöver mig, han är medveten om det, och han försöker ibland... Jag har mina älskade pojkar, sonhustrur och barnbarn, min syster och svåger. Ja, det är nog så jag har dragit ihop mitt umgänge just nu. Visst träffar jag andra människor som ger mig glädje, på jobbet och i andra sammanhang. Det är dessa människor, alla, som ger mig den där glädjen. Som får mig att skratta och ger mig kraft att försöka ännu lite till. 

Såg en bild på två kattungar som verkligen ger mig glädje. Jag saknar Sigge och Smulan enormt, men vet att de har det bra i sitt nya hem. Men känslan av att få sitta med mjuk kisse i knäet, spinnandet - det är något som fattas mig. Nu kan denna bild få mig att skratta.