fredag 4 april 2014

Härlig helg hoppas jag på!

Ska umgås med äldste sonen och barnbarnen L och E som kommer id
ag, och sover över till imorgon. Mamma är borta på övning över helgen, och då vill sonen komma till mamma, och barnbarnen är väldigt lyckliga för det.

J är inte så sugen på att bara sitta still och softa, nej han blir rastlös och vill ha något att göra. Passar bra just nu, eftersom det finns en del städning kvar utomhus på tomten. Det kommer han att gilla. Båten som ligger upp och ned i trädgården, behöver en rejäl bottentvätt, kanske barnen skulle tycka det var kul? Vatten är alltid kul!

Visningen igår gick tydligen bra enligt mäklaren. Fick ett sms från honom senare; "det gick jättebra, de är väldigt intresserade". Låter bra, men jag har tagit lärdom av tidigare besvikelser, så jag hoppas inget ännu. Vänta och ser om något händer helt enkelt.

Som jag städar och grejar inför dessa gräsligt jobbiga visningar. Vad jag önskar det vore slut på detta! Idag är jag helt slut, men på ett skönt sätt, för nu är det gjort och vi kan bara vänta på rätt köpare.

Jag tror att det skulle fungera bättre med visningen om jag själv var med, jag vet ju allt om huset, även de små detaljerna som man kan vilja fråga om. Men mäklaren säger att det inte behövs, och jag KAN inte. Jag måste ta med H, bort från huset under visningstiden, för om han börjar prata med folk, så slutar han aldrig. Det skulle vara pinsamt och jag skulle bli stel som en pinne, känna mig irriterad och arg på honom. Kan inte heller säga till honom att han inte FÅR vara med, skulle såra väldigt.

Egentligen borde det inte vara någon brådska för oss att flytta, men det är för stort och innebär alldeles för mycket arbete för mig. Jag orkar inte, och min rygg vill absolut inte. Det är inte meningen att jag ska köra slut på mig själv. Får ju ingen som helst hjälp av H. Men jag älskar huset, och sommaren är den bästa tiden här.
H ja - inte blir det bättre! Nu är han orolig också, över att jag kommer lämna honom och göra precis som hustrun till en av hans dagiskompisar. Vi kan kalla honom Kalle.
Kalle är gift, med en kvinna som opererats för en hjärntumör. Hon har väldiga besvär efter sin operation och den behandling som följde. Jag har träffat henne själv och sett att hon inte alls mår bra. Kalle har varit sjuk längre än H, hur länge vet jag inte.
Hustrun har försökt övertala honom att öka på dagarna som han är på dagverksamheten, bl a för att hon behöver sådana dagar för sig själv, och även Kalle är i stort behov av stöttning och hjälp. Några gånger har hon utverkat att Kalle stannat kvar ett par dagar över helgen på korttidsverksamheten, så att hon fått tid för sig själv.
Men han trivs inte, säger han till min H. Han vägrar då att åka dit. Nyligen pratades det om att Kalle skulle flytta in permanent boende på demensboende, men han går inte med på det.

 Så - vad gör en anhörig som själv är så sjuk att hon inte klarar av att ta hand om maken, som vägrar annan hjälp? Kalle har så kort minne att han glömmer det som hänt under dagen, han minns helt enkelt inte vad som sades under en diskussion. Han vet helt enkelt inte sitt eget bästa. Tyvärr har han hittat en mycket vänlig och intresserad kompis på dagverksamheten som heter H. Som lyssnar och stöttar honom, peppar honom att inte acceptera hustruns önskemål! Som om det vore en självklar skyldighet hos en anhörig, att ta hand om sin sjuke make - även om man själv är sjuk och inte klarar av det.

Hustrun lämnade alltihop, flyttade ut, till en lite stuga på landet. Där tänker hon bo, verkar det som. Nu bor Kalle ensam hemma med katten, i sitt stora hus.
Jag har försökt och försökt, förklara för H att han bara har hört en sida av historien. Han/vi vet inte allt, eftersom Kalle själv glömmer allt som sägs till honom. Jag är övertygad om att hustruns historia låter lite annorlunda. Men å andra sidan är det hennes rättighet, att ta hand om sig själv och se till att hon mår så bra som det alls är möjligt. Jag förstår henne.

H oroar sig alltså över att kanske själv hamna i samma situation som Kalle. Jag vet, att han vet (än så länge) att jag ännu inte är i samma situation. Skulle jag bli det, om H:s sjukdom förändrar honom på ett sätt som jag inte kan hantera, så tänker jag om. Men jag kommer alltid att ha hans bäste för mina ögon. MEN min största skyldighet ligger i att ta hand om mig själv först och främst, för det innebär att jag tar hand om hans maka/mamma/hushållerska, mina barns mor, mina barnbarns farmor och min älskade systers syster osv osv. Så se vad viktig jag är!!


Lånad bild från fina, fina - mariahelander.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar