Ända fram till den där dagen min väninna övertalade mig att lägga in en profil på en dejtingsajt. Hon fick mig till det, fick det att låta spännande och jag är en nyfiken människa. Tanken var att kanske träffa någon som i likhet med mig, ville fortsätta att leva ensam. Någon att ha kul tillsammans med, att göra resor, uppleva lite spänning.
Men så blev det inte. H fanns där och jag föll direkt. Han bodde dessutom 25 mil ifrån mig. Jag höll på att längta ihjäl mig och eftersom min äldste son bodde i samma stad som H, var gift där och väntade sitt första barn och mitt första barnbarn - så var jag inte svårövertalad att ge upp världens roligaste jobb, säga upp min lägenhet osv och flytta de 25 milen.
Det skulle låta hemskt om jag sade att jag ångrar mig. Men faktum är att jag det sista året, många gånger har önskat att jag aldrig satt in den där annonsen. Undrar hur mitt liv sett ut då? Jag hade ju i och för sig inte få bo och finnas till för mina älskade två barnbarn, jag skulle mått väldigt dåligt av att bo så långt ifrån. Kanske hade jag flyttat för deras skull ändå. Men hur skulle jag då, ha kunnat veta vad livet hade att erbjuda de nästa 10 åren?
Jag säger alltid att jag aldrig ångrar något jag gjort, alla val jag gjort har givit mig något bra trots att det inte alltid blivit som jag tänkt. Många lärdomar har jag fått på köpet. Men den där annonsen...
Imorgon bär det av till sjukgymnastiken. Jag har skjutit på det så länge därför att jag haft så fruktansvärt ont, så länge. Men jag vet ju att det inte går över, att jag inte kan vänta på att det blir bättre av sig själv. Så nu bär det av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar