Letar...

...intressanta bloggar om demens. Jag vill lära mig så mycket! Det finns massor av fakta och information på nätet, jag vet - men jag skulle så gärna vilja hitta bloggar som är skrivna av anhöriga, som jag själv.

Det är ju så - att hur mycket information och fakta man än kan hitta, skrivet av proffs/experter så är det faktiskt så att BARA vi anhöriga vet. Ja, vi vet på riktigt hur det är att vara anhörig till en make som är dement.

Och jag skulle så gärna vilja veta hur andra tänker och upplever sin situation. Vi - H och jag - är ju egentligen bara i början. Det är 10 månader sedan vi fick hans diagnos bekräftad, trots att jag själv varit ganska säker, sedan lång tid tillbaka. Men det finns oändligt djupa källor av erfarenhet att ösa ur, från anhöriga som vandrat längre på denna väg.

Sjukdomen förvärras ju, varje vecka ser jag små förändringar som inte fanns där veckan innan. Och jag själv blir allt mindre maka/livskamrat/käresta/partner - och allt mera vän/kompis/kamrat/sköterska/hushållerska. Jag är förberedd på detta, har hela tiden varit på det klara med att det är så det blir, mer och mer. Ibland är det så skönt att få prata med andra som VET hur det är, eller läsa andras bloggar/tankar/böcker.

Jag älskar ju att skriva, dels för att jag har det som arbete. Men också för att jag i perioder av livet skrivit av mig när jag haft behov av att klarna mina tankar och känslor, att se sina känslor i svart på vitt är underbart skönt och en hjälp att reda ut problem.

Är fortfarande lite feg, har inte berättat för någon om min blogg. Den var från början min alldeles privata. Men allt eftersom den har växt, så har jag känt att jag skulle vilja dela den med andra i min situation. Få andra att skriva av sig. Få respons från den som läser osv osv. Den är min vän nu, ibland läser jag inlägg och tänker; "Har jag skrivit detta? Har jag tänkt så?" "Det där var ju bra uttryckt! Bra formulerat!"

Undrar om innehållet är tillräckligt okej för att t ex mina barn skulle tycka om att läsa?

Jag ÄR en fegis !

Ps: Beslutet jag skrev om igår, har förstås med detta att göra. Vill inte berätta ännu, men jag känner mig nöjd för att jag bestämt mig. Nu ska jag börja prioritera! H naturligtvis. Men  faktiskt först och främst MIG SJÄLV . För hur skulle jag annars kunna vara till nytta och glädje för andra? Mera tid för älskade Stina, underbara barn och barnbarn när jag behövs. Jag älskar mina ungar och deras ättlingar så hjärtat värker ibland.

När jag var 19 år och låg med min förstfödde på armen, sade jag till honom; "från och med nu har jag dig och så småningom de syskon jag ska ge dig, närmast mitt hjärta. Inget kommer någonsin att betyda mera. Ni ska veta att eran mamma älskar er över allt annat, att hon alltid ska finnas till hands, att ni alltid ska hitta en famn, ett hem, en säng, en fristad där hon finns, oavsett omständigheter...." Det gäller fortfarande, idag är de två och åren har gått. De har fyllt 40 och 36 och är själva föräldrar.