Men...

...mitt liv handlar ju om så mycket!

Jag vill kunna skriva om allt som rör sig i

min hjärna, nåja n-ä-s-t-a-n allt!

Och då blir det svårt att välja bilder. Är fortfarande dålig på att ta med mig kameran när jag går ut med min Stina, kommer på det först när jag ser något som jag skulle

vilja fota. 

Det som mest styr mitt/vårt liv just nu, är ju H:s demenssjukdom. Den påverkar precis allt. Som livet hemma, vår parrelation som mest består i att jag ständigt  får fixa till livet för att det ska funka bäst för H. Han blir lättare ledsen, sorgsen, vemodig, deppig. Full förståelse från mig. 

Jag tror nämligen att det är jag själv som framkallar detta. För hela tiden som gått, har jag jobbat med mig själv. Fick ta hjälp av medicin, med samtal med vår demenssköterska, med gruppträffar för att komma fram till det faktum att jag måste vara snäll mot mig själv i första hand. Att jag måste vara förlåtande mot mig själv för att jag inte alltid orkar uppfylla H:s önskningar och vara förstående.

Jag mår allt bättre...visst, fortfarande arg, ledsen, uppgiven, sorgsen...men på rätt nivå. DET oroar H. Han kan inte förstå att jag verkar glad ibland, han som är så ledsen. Tycker nog att jag borde också vara lika ledsen. Det är jag ofta, men har lättare att dölja det för honom. Jag går ut med hunden, pratar och resonerar med henne, gråter en skvätt - och känner mig lättare och lugnare när jag kommer hem.
Min ökade förmåga att känna glädje, mindre skam över att jag faktiskt kan skratta och ha roligt, över att jag skämtar - känns inte bra för H. Det är ju egentligen en självklar rättighet - men man kan inte ställa krav på att en person med demens ska tänka som vi andra. Ack så vanligt bland anhöriga till dementa - att man belägger sig själv med skuldkänslor, för att man själv är frisk...

En sak vet jag säkert!

Jag skriver alldeles för låååånga inlägg.

Ska verkligen gå in för att korta ned dem, för jag

märker ju själv att jag 

tycker det är jättejobbigt, ibland

att läsa andras långa inlägg.

Men ibland är jag på humör för att läsa ett långt inlägg,

om det handlar om något som

intresserar mig. 

Då kan jag riktigt gotta mig i att det är väldigt långt. 

Många bloggare verkar mest skriva 2-3 rader,

om väder, vind, dagsform osv

för att få ihop ett inlägg.

Ofta väldigt snygga bloggar, innehållande mycket

bilder på kläder, smink, inredning osv.

 

Det ger inte mig så mycket, för misstanken finns

ofta om h-u-r äkta det är. 

Tur vi finns - alla olika sorters

människor!

Eller hur?

Kanske är jag FÖR personlig i mitt sätt att skriva?

För personlig för att det ska vara okej

att göra bloggen känd bland mina

nära och kära?

Den är ju redan offentlig,

och det måste ju finns en och annan som

hittat hit. Det ser jag på räknaren

som anger antalet besök.

Mina egna besök ingår ju, det vet jag,

men jag skriver ned mina egna besök, så jag vet att 

det finns åtminstone någon som läser...

Ja, här ser man hur lätt jag drar iväg och skriver alldeles för mycket. 

Mycket som förändras

Livet förändras mer och mer. Det är svårt att sätta ord på hur tillvaron ser ut, vad som händer, hur livet förändras.
Ibland känner jag inte riktigt igen mig själv. Från att ha varit en livskamrat, med en hängiven önskan om att låta vardagen spela huvudrollen i våra liv. Jag ville så gärna att vi skulle vara det där paret, som varje dag fann lycka och glädje i varandra, i det vardagliga - i vetskapen att kärleken skulle vara stark nog att tåla grå vardagar, lite jäkt och stress, likaväl som helger med ren njutning och sällsynta festligheter.

Det är så svårt att gå in i rollen som moderlig, ömsint vårdarinna, stöttande livskamrat som aldrig hakar upp sig på förändringar och tråkigheter.

Det är så fruktansvärt synd om H. Han är ibland så ledsen och nere över sin sjukdom, och vad han har att vänta sig. Det är förnedrande att tappa kontrollen över den man en gång var. Han känner sig otrygg, trots alla mina försäkringar om att jag aldrig kommer att lämna honom åt sitt öde. Jag förstår att han känner så, klart jag gör.
Men en viktig och stor del i min uppgift är just att vara den lugna och tröstande, som aldrig kritiserar och oroar. Det är så oändligt mycket lättare att överse med de flesta av han beteenden. Jag är ju medveten om hans sjukdom och vet hur

Han är min lille bebis känns det som. Jag vill skydda honom från allt som gör honom ledsen.
 

Har så ont!

Hade tänkt gå och lägga mig nu, men insåg att jag förmodligen inte skulle kunna sova.   Får försöka sitta här  en liten stund, så att jag blir tröttare och därmed somnar lättare.

Blir så ledsen över den här nya värken i ryggen, som är så svår att det onda jag haft tidigare framstår som ingenting jämfört med detta. Jag orkar inte sätta igång och trappa upp den värkmedicin jag har, det är illa nog som det redan är. Morfin i doser om 40 mg på morgonen och 10 mg på kvällen räcker inte alls. Nu skrev doktor Jenny ut mera Morfin som jag ska kunna ta när jag får smärttoppar där emellan. Jag VILL inte alls! Hade ju börjat trappa ned, men nu får jag sluta med det.

                                                                                                                                                                             

Barnbarnsboozt, ljudkänslighet...

Har nu umgåtts med mina älskade barnbarn Linn och Emil. Det gör så gott att höra dem gång på gång säga; "farmor jag älskar dig så mycket", det värmer hjärtat och får mig att inse vad som är bland det största i livet. Att vara en älskad farmor/mormor, i vars hem det är underbart att få tillbringa en eller ett par nätter då och då och få vara nr 1.

Det får de vara hemma också givetvis, men där ska det övriga livet också rulla på samtidigt, och det är inte alltid enkelt idag att styra upp allt som ska göras, alla tider som ska passas. Här hos mig kan man släppa all stress, bara sjunka ned i fåtöljen/sängen och titta på en film. Efter hämtningen måste jag åka till affären och apoteket. Köpa mat som passar de små liven, jag vill ju helst bjuda på sådan man som de önskar sig, tillsammans med något som blir smaskigt.
När jag frågade vad de ville äta till middag, blev svaret unisont; "pannaka"! Ja men det är ju ingen riktig mat var då mitt svar, det är mera som efterrätt?!? Det fick bli så, hade bl a skrivit på min inköpslista - vetemjöl - kom jag ihåg det? Nej! Bestämde mig för att testa LCHF-pannkakor gjord på kokosnötmjöl, men blä! Jag fattar inte hur folk lyckas få till pannakakor av den smeten!

Nå väl farmor fick öppna frysen och plocka fram pizza istället. Tyvärr fanns det bara en sort och där ingick champignoner! Emil hatar svamp! Så vad gör man då? Jo, grädda pizzan, fram med pincettten och börja leta...och till slut har man en liten hög på servetten - med svamp. Nåja - pappa i familjen var exakt lika petig med sådana ingredienser - så jag åtog mig sökandet efter svamp i pizzan.

H försågs sig som vanligt med den mat som serverades. Han åt minst en pizza + någon bit till från barnens som de inte orkade äta upp. Det är så tråkigt att hela tiden tvingas begränsa hur mycket H tar för sig, men jag måste eftersom han inte längre klarar av att ta hänsyn, tänka tanken att vi är flera som ska äta, att inte ta först själv osv osv.

Barn ja - barn låter! Tror det har att göra med att dessa två varit på dagis under ganska lång tid. Där får man ta i med rösten för att göra sig hörd. Det vänjer man sig vid som barn. Så då höjer man rösten hela tiden, inte bara då det behövs. Även TV:n måste vara på högt. Detta gör mig galen. Har ju en tinnitus och blir oerhört frustrerad av höga ljud.
Även minsta barnbarnet 1,5 år, som bor i Linköping, kan konsten att låta. Men å andra sidan har hon en mamma som är operasångerska, så hon har matats med skalor och arior sedan hon föddes.

Nu ska jag snart väcka barnen, för frukost med youghurt och onyttiga 2farmors-choklarflingor", men de får allt lov att trycka i sig en nyttig macka också. Typ....

Skrivklåda

Det kliar i mina fingrar av längtan efter att få skriva. Får dock aldrig tillräckligt med tid! Ska jag skriva ett inlägg vet jag oftast inte vad jag ska skriva om. Jag behöver då lugn och ro, tid att tänka, koncentrera mig.

Tyvärr är det då det känns som bäst, som H kommer på att han vill ha datorn. Om jag då säger till honom att jag ska sitta en timme till, så får han ta över därefter - då cirklar han runt mig, sätter sig på en stol bredvid och väntar. Man kan väl inte skriva då??

Det var nära att jag fick göra en utryckning till Linköping imorgon. Jo (förkortning av yngste sonens namn) och han lilla familj, ligger alla sjuka i vad som verkar vara influensa. De mådde verkligen dåligt igår, jag skulle vara barnvakt till mina andra barnbarn idag, men om jag behövdes skulle jag åkt till Linköping som imorgon. Men det behövdes inte, när gårdagen var över så mådde de lite bättre, Jo hade varit på vårdcentralen och faktiskt fått antibiotika (han har varit rejält förkyld och hostig i en månad nu) så det verkar ändå vara bakterier, inte förkylningsvirus.

Den här lilla luringen, hon är också sjuk och är inte särskilt lätt att tas med om man själv är sjuk.

Nu blev det ingen resa i helgen, och det var bra för den var helt oplanerad så jag hade nog tvingats ta med mig både H och Stina-hund. Vi har däremot planerat en långhelg om två veckor, över påsk, då ska vi åka och jag ser verkligen fram emot det. H ska följa med denna gång, så vi får se hur det går. Men han tycker det ska bli roligt.

Idag ska jag hämta mina två andra barnbarn 10 + 8 år, från skolan, Mamma är på kurs, och pappa måste delta i en avtackningsfest för honom nu när han ska byta jobb. Svårt att tacka nej till sådant. Och då får jag chansen att "låna" barnen. De ska sova över hos farmor och skjutsas till skolan imorgon bitti Det är så mysigt att vara med dessa två, jag älskar dem djupt och vill ta  vara på varenda minut som de vill tillbringa med mig. Det blir nog pannkakor eller något till middag. Kanske tacos förresten, det älskar dom.

Som det har blåst här på sista tiden. Halvvägs till storm! Avskyr när stormen viner, får ont i öronen, i huvudet och det blir för varmt med mössa. Ska nog köpa mig en tunn mössa/toppluva idag. Har ju så mycket och tjockt hår, att det känns som en mössa redan, men håret skyddar ju inte mot blåsten. Med för varm mössa kliar det så vidrigt i skallen att jag blir nästan knäpp.

Idag ska H träffa demenssamordnaren som ska starta upp en minigrupp för "unga" dementa. Alltså handlar det om dem som är relativt nydiagnosticerade. Som inte hunnit bli allt för sjuka ännu. Tiden för detta bestämdes torsdagar 10-12, men det kommer inte att gå för oss. Jag jobbar då och kan inte byta dag igen. 1 april ökar jag på min arbetstid till 50% dessutom och det blir ju ännu mera pussel med dagar och olika aktiviteter. H måste ju ha skjuts till allt, och han vill inte prova att åka med Färdtjänst trots att han fått det beviljat. Han tror bara att de aldrig kommer i tid, eller att han får sitta och vänta hur länge som helst. Bättre då att han en maka, vårdare, kokerska, chaufför som alltid kör.

Att sälja hus...

...verkar idag vara väldigt svårt. Och det trots att man har ett väldigt fint hus. Det är stort, välbevarat, passar underbart till en barnfamilj med ytan 130 kvardrat och 7 r o k. Inte ens dyrt.

Mäklaren påstår att det är marknaden OCH att huset ligger på landet (bara 1,5 mil utanför stan), men ändå.Han kan inte förklara för mig varför det är svårt. Det kommer människor på visningarna och nästan alla har blivit väldigt förtjusta, MEN det är läget. 

Man har inte TID att bo på landet! Både föräldrar och barn har i stort sett varje dag, aktiviteter som

måste schemaläggas och planeras noga. Då måste man ha två bilar. Och det tar extra tid, och idag är TID något man har ont om.

Blir så ledsen när jag tänker på vilken skatt det är för barn, att få ynnesten att växa upp här nära naturen. Där får man automatiskt närkontakt med djur och natur, man får respekt när man förstår sammanhangen. Mina egna barn är uppvuxna på landet, där det inte fanns särskilt många barn. Det gjorde att de lärde sig att leka med barn av olika åldrar, tjejer som killar. Gamla människor upptäckte barnen, att de har mycket spännande att berätta.

Vill egentligen inte skiljas från mitt hus, där jag trivs och älskar att bo. Framförallt nu, när våren är på väg som vi har sommaren att se fram emot. Den absolut bästa tiden här, 500 meter från Vänerns strand. Vi säljer inte för att vi vill härifrån, vi säljer för att vi behöver. H:s sjukdom har nu gjort honom oförmögen att hjälpa till, att se vad som behöver göras. Jag blir inte arg på hans lathet längre, den beror på hans sjukdom. Men det blir för mycket för mig.

Förutom att jag måste arbeta på mitt jobb, så ska jag ta hand om hemmet. Huset måste skötas, underhållas, städas, fixas osv. Jag har en hund som behöver uppmärksamhet, hon är min skatt och ska inte behöva lida för att jag är trött. Jag behöver hennes ovillkorliga kärlek, tillgivenhet, förtroende. Hon litar på mig och ska så fortsätta. Jag ska handla, laga mat, städa, tvätta, sköta trädgårdsarbete osv osv. Ja, ni vet vad det innebär att ta hand om ett hushåll. 

Så kära mitt Vitsippan 5, det ser ut som det kan bli en vinter till för oss, med allt vad det innebär av snöskottning:

Men jag tycker så mycket om dig, så jag klagar inte.

Två oavslutade inlägg senare...

Ja, det är tydligt, jag har inte tillräckligt med tid till mitt eget förfogande. Blir alldeles för ofta avbruten av H, när jag sitter vid datorn, avbryter mitt skrivande då - och sedan är inspirationen som bortblåst!

Det jag skrev senast handlar ju om min äldste, älskade son och det som föregick den förlossning som gav mig mitt första riktiga möte med honom. På riktigt då förstås, för jag hade ju naturligtvis redan skapat en relation till den lille killen som legat i min mage i nio månader. Och det är kärlek - ren, underbar, ovillkorlig kärlek. Ömsesidig. 

När nr två kom till världen var det inte riktigt lika dramatiskt, för han ville inte alls komma ut och träffa mig. Tre veckor över tiden fick jag vänta, under tiden växte både han och jag. Han hade ju egentligen växt klart flera veckor tidigare, så nu låg han bara där och myste och tog vara på all näring han kom åt. Själv var jag stor som ett hus. 
En sak var jag lite orolig för; nämligen hur man kan älska två barn lika mycket. Nr ett var ju redan så oändligt älskad, han var det bästa som hänt mig och nu fyra år senare skulle ett syskon komma till världen. Men jag hade inte behövt oroa mig, nr två kändes precis lika rätt och underbar som nr ett!

Mina älskade, älskade pojkar, vilken skatt ni varit i mitt liv! Som jag älskar er, så mycket som ni givit mig hittills i livet, och det bara fortsätter. All er kärlek till er mamma, all omtanke, all hjälp. Har aldrig, inte en enda dag, känt mig ensam. Trots att vi ofta befinner oss på olika platser, ni finns inom mig och när som helst poppar era fina ansikten upp inför min inre syn och jag blir alldeles varm om hjärtat av moderskärlek. Jag vet att jag är den som ni vänder er till om livet känns tufft, och på det viset känner jag mig trygg i vetskapen om att ni har det bra. För om så inte var fallet - då skulle ni höra av er till "morsan".

Ni har givit mig lyckan och glädjen i att vara farmor. Till tre underbara barnbarn - 10 + 8 + 1,5 år. Vilken ynnest det är, att känna sina barnbarns kärlek. Att få finnas till för dem, att vara tryggheten som alltid kommer att finnas för dem.

Jag är TACKSAM - jag är NÖJD - jag är LYCKLIG. Trots att livet just nu ofta är tungt och svårt av andra orsaker - så finns nu där med er kärlek - och det känns GÖTT!

Påsk

Om precis en månad är det påsk. I mitten av april.
För 41 år sedan, på påskdagen, föddes min äldste son. Otroligt, men jag minns det så tydligt, graviditeten, livet, hur vattnet gick när vi stod i kö på det stora köpcentret och skulle betala vår fulla kundvagn...då min tidigare arbetskompis upptäckte mig, kom fram och dunkade mig lite lätt på ryggen. Sade; "Nä men hej! Har inte du fått barn ännu"? Då, precis då, känner jag plötsligt hur något blött och varmt rinner utmed mina ben och ned i skorna. Tittade ned och så en pöl av fostervatten breda ut sig över golvet, där i kassakön. Ja, vattnet gick där och då.

Inga värkar, så vi åkte hem till mor och far med all påskmat som vi köpt. Hela framsätet på bilen blev förstört! Allt detta vatten! Ringde till förlossningen som beordrade mig att komma in eftersom det redan gått några timmar, och på den tiden fick man absolut inte gå längre än 24 timmar efter att vattnet gått. Fortfarande inga värkar, min förlossningsläkare beordrade mig att sätta igång och gå upp och ned i trapporna. "Om du inte gör det ska jag jaga dig med blåslampa" så visst gick jag.

Jag var 19 år och hade ingen aning om vad det innebar att föda barn. Klart jag var förberedd av min mamma och min syster, med verkligheten ser ändå alltid lite annorlunda ut.

Till slut fick jag ändå igång värkarbetet, men när krystvärkarna började trodde jag att det var dags att gå på toaletten. Så jag gick dit, låste in mig och satt mig där för att göra nr 2. Det bankade på dörren, barnmorskan stod utanför och ropade att jag måste öppna dörren. "Jag ska, men jag måste bli klar här först" svarade jag. Problemet var ju bara att det inte alls var det jag kände, jag hade inget behov av att sitta på toa. Det var krystvärkar och mitt barn var nära att födas i toaletten.

Allt gick bra, och efter en kort stund låg jag där med min förstfödde på armen och var så lycklig!

Avbrutet inlägg

Ja, mitt föregående inlägg fick brytas snabbt. Fånigt nog måste jag skriva i min blogg när H inte ser det. Försökte en gång säga till honom att jag funderade på att skriva dagbok på nätet, men han blev så upprörd över att jag ville ha den för mig själv, att jag inte ville att han skulle läsa.

Så nu bloggar jag utan hans vetskap, det skulle kännas väldigt konstigt och onaturligt att skriva sådant som jag vet att han kommer att läsa. Då kan jag inte vara uppriktig, skriva från hjärtat, rakt på sak. Och det ju precis det jag vill ha min blogg till.

Kanske jag fortsätter på det inlägget en dag, just nu har jag inte inspiration till detta.

Idé-mässa

Idag var en riktigt lyckad dag.

I höstas gick jag en utbildning tillsammans med stadens demenssamordnare. Jag träffade henne några veckor efter att H fått din demensdiagnos. Hon ringde upp mig med frågor om hur jag mådde, om jag behövde prata, och i så fall om jag ville komma till henne för att göra detta.

Just då visste jag inte om att jag behövde prata, och kände mig verkligen tveksam när hon frågade. Tyckte det var allmänt jobbigt att prata om situationen eftersom jag just då dygnet runt, hela tiden, hade väldigt nära till tårar. Jag grät dagligen, ofta flera än en gång. 

Men jag gick med på att träffa henne och det var det bästa jag gjort. Hon gjorde underverk med mig, och var väldigt noga med att påpeka hur viktigt det var för mig att tänka på min egen hälsa och min egen situation.

Skjuter sjöfågel

Jag sitter här och lyssnar till det ena skottet efter det andra, och det smäller verkligen högt! Har flera gånger frågat och fått till svar, att det är jakt på sjöfågel. Jakt - när det inte ens är ljust?!? Hur kan man sikta och skjuta då? Vet inte tillräckligt om fågeljakt, men jag vet att man inte ser genom mörker. Varje morgon som  Stina och jag är ute på promenad blir hon, så här års, skrämd av detta skjutande. Det handlar inte om en serie smällar, utan om ett enda jätteskott som smäller så man tror skytten är precis bakom oss. Sen kommer nästa och nästa och nästa....
Jag misstänker att det handlar om att skjuta av kanadagäss och skarv, men vet inte bestämt. Men varför vid denna tid på morgonen? I mörker kl 05? Är det för att det inte är tillåtet?

Jamen, det är klart jag vet att det jagas sjöfågel, men detta - i mörker - är så konstigt.

Såg denna förmodligen roligaste annons, på Blocket Den är liten, dubbelklicka på den så får du upp en läsbar bild, läs om du kan, för det är kul. Kvinnan som tydligen fått ta hand om denna fin-båt i bodelningen vid skilmässan från maken. Nu försöker hon sälja:

Idag blir det som jag skrev om igår, söndagsmiddag med H:s dotter med familj. Underbar make, J 16 år och en mjuk o go kille, som ställer upp för mamma hur mycket som helst. J har en flickvän som är fruktansvärt blyg, hon följer J som en skugga och svarar knappt på tilltal. Undrar hur länge J ska orka med denna lilla, underbara och vackra varelse. Hon är glutenintolerant, men kommer inte med idag, så jag slipper oroa mig för att jag lyckats få med gluten i något av det vi ska äta. Så har vi Lille O förstås, eller lille börjar väl bli ett felaktigt epitet på honom. Han är 9 år redan och har en autism.

AUTISM - visste vi inte mycket om innan lille O fick sin diagnos. Han är ibland jättejobbig, men också mycket fascinerande. Tur för honom att han har en mamma som är lärare och envis till tusen, hon har verkligen kämpat för sin lille pojke för att han skulle få en diagnos, och en förklaring till sitt beteende. Ofta är han mycket aktiv, har så mycket energi att han inte kan vara stilla. Måste röra sig nästan hela tiden. Under sommarhalvåret går han självmant ut i trädgården och hoppar på studsmattan långa stunder, tills han känner att myrorna i kroppen lugnat sig en stund. Nu är han äldre, starkare, och det blir svårare att ha med honom att göra. Mamma, pappa, storebror är de som klarar honom bäst förstås.

*******************************

Nej, nu är det dags för mig att ta en dusch, och sedan gå ut med Stina. Därefter ska jag göra grytan med rullader klar, göra massor av sås, göra fruktpajen till efterrätt/fika klar. Får nog även steka lite köttbullar att ha som reserv, om lille O bestämmer sig för att man inte kan äta rullader.

Ha en underbar dag!

Stormar!

Vaknar klockan 04 av det mycket dramatiska vädret, det blåser nästan storm utanför vårt hus, de smäller, viner och låter väldigt mycket. Vill helst krypa ned igen i sängen, och dra täcket över mig, men det går inte att ligga stilla med den värk jag vaknar av varje natt. För klockan 04 ÄR inget annat än just natt. Morgonen har inte börjat. Jag klagar inte, för jag tycker verkligen om dessa tidigare mornar, mörk, tyst, fridfull (förutom just idag då).

Jag hatar verkligen detta väder. Regn, rusk, snö - jag föredrar vad som helst bara jag slipper blåsten! Men - jag måste ju gå ut, vilket väder vi än har. Är man hundägare med ensamt ansvar, så är det tre promenader minst varje dag som gäller. "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", det är väl i och för sig rätt. Men nog finns det vädertyper jag gillar bättre än blåsten.

H och jag var i stan och handlade igår. Helger blev in så fri och ledig, som jag först trodde. H:s dotter ringde och frågade om de fick komma hit på söndag eftermiddag. Klart de får! Det är ju H:s barn och barnbarn och jag ser ju gärna att han får umgås med dem som mycket som det är möjligt. Vem vet hur lång tid det tar innan han blir sämre, och kanske inte ens känner igen dem. Hemska tanke!!!

Så idag lagar jag söndagsmiddagen, för att på så sätt ha den klar. Det blir Morbergs oxrullader! Ett vinnande koncept i alla lägen, det är så gott - mums.

Handlade faktiskt på Lidl. SÅ fint nötkött, lövbiff för 159 kr/kg. Härligt svenskt förstås!

Dagen idag (lördag) ska jag försöka mig på minst en långpromenad, trots vädret. Måste få igång kroppen varje dag - ordentligt. Men det är svårt nu när H bestämt sig för att följa med ut med Stina. Han gör åter igen ett försök att påverka sitt blodsocker, efter läkarbesöket i måndags. Förstår bara inte att han kan bli så chockad och förskräckt av provresultaten, när han så väl vet varför han har högt långtidsblodsocker. Han äter allt bröd, godis, bullar, även semlor har slunkit ned.

Ärligt talat tror jag han givit upp. Sedan han fick sin demenssjukdom tycker jag att han verkar ha slutat bry sig om sin hälsa. Och kanske är det inte så konstigt. Han vet att han har en sjukdom som bara kan förvärras, aldrig bli bättre, och att livet så småningom kommer att sluta på ett  demensboende - när jag har givit och gjort precis ALLT som jag klarar av. Så klart man inte orkar bry sig.

Även jag kan känna ibland; "varför kan han inte få unna sig sådant som han älskar att äta, som han tycker är jättegott, den tid som han har"? Lite har nog också jag givit upp. Jag har i många år varit den tjatiga, som alltid fått påminna honom om att; "det där är väldigt sött" eller "det där innehåller väldigt mycket kolhydrater" osv. Jag vill verkligen inte vara en tjatig kärring, men det har varit av omtanke och kärlek. Nåja vi får se om han orkar hänga i på promenaderna, kanske tröttnar han som alltid tidigare.

Rollatorn är en underbar uppfinning! När väl H fått order av doktorn vid förra läkarbesöket; "nu går du hem och tar fram rollatorn, och går inte ut om du inte har den i händerna" sade han. Och det tog skruv, sedan dess har han den alltid med sig.
Han har en för utomhusbruk, den heter Oscar och är lite tyngre, med grova däck och är enligt H lite trög att köra här på landet, på grusvägar. Men går bra i stan:

Sen har han också en som väl är för inomhusbruk, men den använder H då den är lättkörd på grus;

Ja, herrejisses! Inte trodde vi väl att vi inom så snar tid skulle hamna som förare bakom en sådan! Men behovet styr och H har kommit över den pinsamhet som han förknippade med detta. Nu stuntar han totalt i vad andra tycker och tänker. Och det är skönt.

En skön helg kommer

Ja, den kommande helgen känns som gjord för avkoppling blandat med liten familjemiddag, trädgårdsstädning, boklyssning, sista handen med mina tre koftor. Ja, jag har stickar tre koftor till mig själv under vintern, nej förresten - två är stickade och en är virkad.

Köpte, i höstas, till mig själv boken som heter "älskade kofta".

Tala om inspiration! Älskar alla koftorna i denna bok, men har "bara" hunnit med de tre som jag älskar mest. Koftor är ett så underbart plagg! På vintern kan man ha dem under jackan om man är fruset, på sig om kvällen när man är lite trött och ruggig. På sommaren som kvällsplagg till antingen jeans eller en fin klänning, eller som jacka helt enkelt.

Denna floristkoftan, har jag också gjort i grönt, men en ljusare grön färg - vill nog kalla den vårgrön. Älskar modellen!

 

"Keramikerkoftan har jag gjort i mörk grått, den är virkad och blev supersnygg!

Och så sist, men absolut inte minst "ridkoftan" som jag tror att jag är mest nöjd med. Den var så himla kul att sticka, mönstret ser väldigt fint ut, men att jätteenkelt att göra. Min är gjord i grått med gammalrosa prickar i. Så snygg alltså - ser ut som typ Odd Molly.

Nu har jag alltså koftor. Ska bara bestämma mig för vilka knappar jag ska ha. I den virkade blir det nog sju helt vanliga knappar. Den första kanske får ett par hyskor och förmodligen även ridkoftan också. Man måste ju inte alltid knäppa en kofta hela vägen ned.

Fast nu när jag äntligen börjar närma mig slutet på dessa tre, börjar jag redan fundera på vilken av mina två andra, virkade sommartröjor jag ska ta itu med sedan. Båda är virkade i oblekt virkgarn (bomull) 8/4. Det blir jättesnygg! Den ena, som är en tröja, är  virkad av mormorsrutor, som är gjorde i en enda färg. Den andra är en kofta, gjord efter ett mycket fint virkmönster. Skönt att få färdigt allt som ligger och väntar.

På bättre tankar

För ett par dagar sedan fick jag för mig att jag skulle skaffa mig en annan blogg, för att minska risken för att H ska hitta hit och kanske läsa vad jag skriver. Insåg för sent att risken för detta är minimal, och den minskar lite för varje dag. Tänkte så flytta över de inlägg jag gjorde i den bloggen, men har inte klurat ut än hur det ska gå till. Om jag inte löser det, så handlar det bara om en veckas skrivande, så det är ingen katastrof.

Igår hade jag skrivit om att vi skulle ha en ny visning av vårt hus på eftermiddagen. Det hade vi och det gick bra, enligt mäklaren var spekulanterna nöjda och förtjusta. Nu väntar vi på om något händer, hoppas på bud.

Idag känns det väldigt skönt och avslappnat. Jag har jobbat min torsdag och njuter just nu av att kunna släppa städning osv. Behöver några lugna dagar, så min stackars rygg från vila lite. Lade upp några  bilder av min lilla familj i den andra bloggen, de är nu raderade där, så jag lägger upp dem här istället.

Här kommer jag på en bild från yngste sonens bröllop 2011. Har jättekort hår här och nu är det väldigt långt istället. Men jag har tyvärr inte många kort på mig själv eftersom det nästan alltid är jag själv som står bakom kameran;

Här kommer en bild på H, en älskad make, livskamrat och vän;

Och så sist, men absolut inte minst, älskade Stina, vår golden retriever, 6 år;

Lilla Stina, som är min räddning i denna svåra tid, min allra bästa vän. När jag känner att orken är slut, när energin inte räcker till - då tar hon mig med ut på en promenad i skogen. Och där kan vi sitta på en stubbe och bara vara.

Jag har fler nära och kära som jag skulle vilja lägga upp bilder på, men inte förrän jag frågat dem om lov. De ven ännu inte om min blogg, så då måste jag ju börja med att avslöja den i så fall. Vet inte varför, men jag har fått för mig att de kanske inte gillar att jag skriver om mitt liv. Fast å andra sidan; de vill mig ju bara väl så det finns ingen anledning till att känna så.

Jag mår bra av att skriva av mig någon gång varje dag. Och jag kan tänka mig att i takt med att H blir sämre, så ökar behovet av att skriva av sig.

Lördag morgon...

...och jag vaknar strax efter 04!! Och känner mig ungefär så här, fast i min egen sovstass. Bild lånad från google:

Av en mjuk och fuktig nos, som ligger på min överarm. Stina har vaknat och känner sig lite kissnödig, vill ut i trädgården.

Klart man måste få kissa om man är nödig!

Lägger mig själv igen, men sömnen verkar ha gjort sitt för jag är inte det minsta trött. Läser lite, men går sedan upp och sätter mig en stund vid datorn.

Lördag - städdag - men hu vad det blåser idag också! När ska jag hinna ta hand om alla löven? Det går inte att röra lövhögen, för  då blåser allt omkring och bara byter liggplats.

Igår var det lite kaos här. Både H och jag är lite beroende av datorn, kan man väl säga. Jag gillar att läsa bloggar och att skriva i min egen. Börjar få in lite rutin på detta nu och ska snart göra den lite mera tillgänglig och offentlig. Men det känns fortfarande lite farligt, då måste jag ju vara väldigt försiktig med vad jag skriver. Och det var ju just därför jag skaffade mig denna blogg, jag ville ha en dagbok där jag kan stjälpa av lite frustration, ilska, uppgivenhet - en ventil. Men även att skriva om det som gör mig glad och lycklig. För det finns gott om positivitet i mitt liv OCKSÅ! Tankar och känslor hamnar ofta på plats när man ser dem skrivna i svart på vitt, man läser och kommer på hur man ska göra och tänka. Inte alltid, men det är ändå en ventil.

Nåja, kaos var det;

och kaos blev det! En HEL mugg av H:s nybryggda kaffe som rann ned över hela tangentbordet. Naturligtvis fungerade ingenting efter det. Trots ihärdig rengöring, blås med fön, torkning på element, verkade ingenting längre fungera. "jag vägrar åka in till stan och köpa tangentbord, inte idag". Hade bestämt att jag skulle ha en HEL dag hemma och för en dags skull slippa åka de 1,5 milen t o r till stan. Jag vet, det är ingenting, tar bara 15-20 min till stan. Men det går åt mycket tid, halva dagen försvinner. Och jag vill ha några hela dagar för att hinna städa till visningen i veckan. På måndag, till dess får vi klara oss.

Jahapp - vi stängde av datorn, lämnade arbetsrummet och glömde bort vad som hänt. På eftermiddagen kollade jag om inte något litet underverk inträffat i alla fall. Och döm om min förvåning! Allt fungerade igen! Underbart. Nu har  H lovat att aldrig mer dricka något när han sitter vid datorn.

Ja vi har en stationär dator! Kanske stenålder, men den är relativt ny, kanske ett år. Det är mitt fel. Eftersom jag är läkarsekreterare, så är datorn mitt viktigaste arbetsredskap, jag skriver långa texter, och är väldigt beroende av ett bra tangentbord och bra utrustning - så även hemma. Om jag ska kunna hålla den fart jag har när jag är som snabbast. Ingen bärbar datorn för min del alltså.

Dåligt samvete?

Det här inlägget, eller det som skulle bli ett inlägg, har bara en rubrik ännu så länge. Minns inte riktigt vad det var jag tänkte på men "dåligt samvete?". Jag har inte det ännu, men kan tänka mig att det kommer en tid, när H blir ännu sämre, då jag måste göra saker mot hans vilja. Har hört andra anhöriga prata om det dåliga samvetet, men inte riktigt kunnat hålla med. Jag har inte det, jag gör hela tiden så gott jag kan, men jag måste - för hans och min skull - tänka på mig själv ibland och ta hand om mig. Om jag ska orka. Det är ett löfte som jag givit, och aldrig kommer att svika - jag kommer att finnas vid hans sida så långt som det bara finns minsta möjlighet för honom att få bo kvar hemma.

Det dåliga samvetet tror jag kommer av att, man till slut måste låta sin sjuke anhörige ta emot växelvård eller flytta för gott till demensboende. Jag kan bara hoppas, att när den dagen kommer, då är H så långt inne i demensdimman att han inte vet. Tror nämligen att jag själv då kommer att ha lättare att bara vara med honom, göra saker bara för honom osv. Nu har jag även ett hus, ett hushåll, matlagning, tvätt, jobb, hund mitt i allting och det tycker han är jobbigt. Att inte ha 100% uppmärksamhet från mig. Men HUR skulle jag orka det??

Så ont...

...jag har i min rygg! Hela ryggen känns som ett enda stort och ömt blåmärke, både ut- och invändigt. Kan inte ligga ned, för då tar jag mig inte upp igen. Ont i ryggen har jag varje dag, alltid, efter mina ryggoperationer (5st) har jag inte blivit fri från smärtan som jag jämför med förlossningsvärkar. Snarare känns det precis som innan jag gjorde första op 1995.

Detta som gör ont handlar nog om att jag varit oförsiktig och att jag måste göra vissa saker, som jag tidigare kunde be om hjälp med. Nu får jag klara mig själv och envis som jag är ser jag till att göra det. I tisdags föreslog jag H att vi skulle köpa en ny stol att ha framför datorn i arbetsrummet. Den vi har är jättefin, men nackdelen med den är att H vid ett  flertal tillfällen hamnat utanför istället för i när han skulle sätta sig. Därmed har han hamnat på golvet. Visserligen utan större skador, men frågan har varit när?

Fick se att man på Jysk säljer ut arbetsstolar till halva priset, så jag åkte dit. Problemet med Jysk här i stan är att parkeringen ligger en bra bit ifrån butiken. Så jag fick bära denna stora kartong, tung var den också och stor. Blev en konstig ställning på kroppen och det är nog där boven i ryggdramat finns. Dessutom drog jag med Goldie på en alltför lång promenad dagen efter stolen, och det frestade nog också på ryggen.
Dumma mig!

Jag menar, du Oscar var nog inte värd detta.

En annan riktigt kul grej som hänt. Jag har äntligen fått tummen ur och köpt mig en rejäl mixer/blender som jag kan göra gröna smoothies med. Även en bild på denna:

Nu ska här göras nyttiga och goda drycker! Massor av nyttigheter blandas och körs till en dryck som intas varje dag.

Ja, ryggen ja. När som helst hade jag kunnat ta detta, bara inte nu när jag har så mycket jag måste göra före onsdagen. Då har vi åter igen visning av huset och då måste allt vara tipp topp och stylat med pimp och blommor. Hela trädgården måste gås över för att bli av med alla hemska eklöv som inte hanns med i höstas innan frosten kom. Hemska eklöv som i jämförelse med andra sorter aldrig förmultnar. Går inte att bränna så bra heller. Så 25-30 säckar körs varje år till tippen. Ska även göra det själv nu för tiden. Sen ska huset städas inne grundligt. Men det går inte ännu med tanke på H. Det skräpas ned en hel del kan jag säga. Mycket ätande framför TV:n och även på andra platser utom matbordet. Därmed spill och smulor överallt. toaletterna ska vi inte prata om. Jag vill ha badrummet skinande rent, varje dag, men det har blivit allt svårare med tiden...

Nåja, världsliga ting...Karlsson på taket sa (tror det var han). Jag får krypa omkring och ta lite i taget, har ju flera dagar på mig. Men kratta...??

Vardagen

Ja, vardagen är här igen. Hur konstigt det än låter känns det ändå ganska skönt att vara hemma igen. Jag gillar rutiner, gillar att allt är som det brukar, kontrollerbart. Trots kaos ibland.

H har har haft en ganska bra, men intensiv helg. Tror det blir oroligt för honom att vara hos sin dotter, eller - jag vet inte. Klart han gärna vill åka till henne, men när han är där anstränger han sig så mycket, för att försöka dölja spåren av sjukdomen, att han blir helt slut. Väldigt mycket aktiviteter dessa två dagar. Kanske tycker jag att man kunde anpassa just denna helg, till H:s behov lite mera. Det är ändå de som bestämt att H ska vara hos dem just denna helg. Vi får se hur det blir i fortsättningen. Blir dessutom ganska stressigt för min del.

Någon helg framöver, i vår, ska jag ta med H till Linköping, för att se hur det går. Om han uppskattar det, han säger att han saknar våra resor dit, som vi alltid gjorde tillsammans tidigare. Men jag vet att det skulle bli väldigt jobbigt för min del, fast jag får väl bjuda på det också någon enstaka gång. Han mår bäst när han får vara hemma, då allting är som det brukar.

Underbar helg

Redan onsdag och jag har inte skrivit  här sedan i torsdags! Egentligen är det fantastiskt eftersom mitt skrivande blivit ett behov. Men jag blev så fulltankad med kärlek och energi i helgen att behovet ännu inte uppstått, förrän imorse. Jag lovade ju mig själv att försöka skriva lite varje dag, att denna blogg skulle bli min dagbok. Så här kommer mitt första inlägg.

Den här älskade ungen ger mig så mycket att jag känner mig helt uppfylld av kärlek när jag varit med henne i ett par dagar. Kräver visserligen total uppmärksamhet 100%, och man känner sig helt slut efter en dag. "Hammo kom, kom, kom" låter det... Men oj så underbar hon är! Farmors älskade lilltroll

hon lindar sin farmor runt sitt lillfinger hur enkelt som helst. Så busig, så lurig, så gosig och kärleksfull. Påminner oändligt mycket om sin pappa som liten.

Den kärlek och omtanke jag får under mina besök där, det lever jag länge på. Gör bara lite ont i hjärtat att det är 25 mil mellan oss. Men å andra sidan, vi träffas en helg/månad, något inte alla far- och morföräldrar kan göra.

Här hemma har jag ju mina två äldre barnbarn 10 och 8 år, som jag har haft förmånen att få följa på nära håll under alla åren. Tjejen som är 10 föddes samma år som jag flyttade hit och gifte mig med H, och två år efter det kom killen 8. Det har varit hos mig väldigt mycket de första åren. Mamma och pappa har sådana jobb att jag fick lyckan att rå om barnen, övernattningar med dagislämningar, en del av deras vardag helt enkelt. Nu är de så stora, och som sig bör har de många kompisar som ska lekas med, de är aktiva eftersom de har aktiva föräldrar som älskar naturen och aktiviteter där. Fjällvandringar på sommaren, skidåkning på vintern, semesterresor osv. Dessutom tar bandy, fotboll och RIDNING mycket tid. Naturligtvis är tjejens absolut största intresse just HÄSTAR!

De behöver inte sin farmor på samma sätt längre, så därför försöker jag så gott jag kan att finnas till hands för lillan.

Gissa om detta var en stor händelse?

 

Kärleken till mina killar, mina underbara sonhustrur OCH mina härliga barnbarn är fullkomligt gränslös.