Ja, mitt föregående inlägg fick brytas snabbt. Fånigt nog måste jag skriva i min blogg när H inte ser det. Försökte en gång säga till honom att jag funderade på att skriva dagbok på nätet, men han blev så upprörd över att jag ville ha den för mig själv, att jag inte ville att han skulle läsa.
Så nu bloggar jag utan hans vetskap, det skulle kännas väldigt konstigt och onaturligt att skriva sådant som jag vet att han kommer att läsa. Då kan jag inte vara uppriktig, skriva från hjärtat, rakt på sak. Och det ju precis det jag vill ha min blogg till.
Kanske jag fortsätter på det inlägget en dag, just nu har jag inte inspiration till detta.
En blogg - som en dagbok - som en bästis - på min resa som anhörig till make med nydiagnosticerad demens - och mycket, mycket annat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar