Mycket som förändras

Livet förändras mer och mer. Det är svårt att sätta ord på hur tillvaron ser ut, vad som händer, hur livet förändras.
Ibland känner jag inte riktigt igen mig själv. Från att ha varit en livskamrat, med en hängiven önskan om att låta vardagen spela huvudrollen i våra liv. Jag ville så gärna att vi skulle vara det där paret, som varje dag fann lycka och glädje i varandra, i det vardagliga - i vetskapen att kärleken skulle vara stark nog att tåla grå vardagar, lite jäkt och stress, likaväl som helger med ren njutning och sällsynta festligheter.

Det är så svårt att gå in i rollen som moderlig, ömsint vårdarinna, stöttande livskamrat som aldrig hakar upp sig på förändringar och tråkigheter.

Det är så fruktansvärt synd om H. Han är ibland så ledsen och nere över sin sjukdom, och vad han har att vänta sig. Det är förnedrande att tappa kontrollen över den man en gång var. Han känner sig otrygg, trots alla mina försäkringar om att jag aldrig kommer att lämna honom åt sitt öde. Jag förstår att han känner så, klart jag gör.
Men en viktig och stor del i min uppgift är just att vara den lugna och tröstande, som aldrig kritiserar och oroar. Det är så oändligt mycket lättare att överse med de flesta av han beteenden. Jag är ju medveten om hans sjukdom och vet hur

Han är min lille bebis känns det som. Jag vill skydda honom från allt som gör honom ledsen.