Men...

...mitt liv handlar ju om så mycket!

Jag vill kunna skriva om allt som rör sig i

min hjärna, nåja n-ä-s-t-a-n allt!

Och då blir det svårt att välja bilder. Är fortfarande dålig på att ta med mig kameran när jag går ut med min Stina, kommer på det först när jag ser något som jag skulle

vilja fota. 

Det som mest styr mitt/vårt liv just nu, är ju H:s demenssjukdom. Den påverkar precis allt. Som livet hemma, vår parrelation som mest består i att jag ständigt  får fixa till livet för att det ska funka bäst för H. Han blir lättare ledsen, sorgsen, vemodig, deppig. Full förståelse från mig. 

Jag tror nämligen att det är jag själv som framkallar detta. För hela tiden som gått, har jag jobbat med mig själv. Fick ta hjälp av medicin, med samtal med vår demenssköterska, med gruppträffar för att komma fram till det faktum att jag måste vara snäll mot mig själv i första hand. Att jag måste vara förlåtande mot mig själv för att jag inte alltid orkar uppfylla H:s önskningar och vara förstående.

Jag mår allt bättre...visst, fortfarande arg, ledsen, uppgiven, sorgsen...men på rätt nivå. DET oroar H. Han kan inte förstå att jag verkar glad ibland, han som är så ledsen. Tycker nog att jag borde också vara lika ledsen. Det är jag ofta, men har lättare att dölja det för honom. Jag går ut med hunden, pratar och resonerar med henne, gråter en skvätt - och känner mig lättare och lugnare när jag kommer hem.
Min ökade förmåga att känna glädje, mindre skam över att jag faktiskt kan skratta och ha roligt, över att jag skämtar - känns inte bra för H. Det är ju egentligen en självklar rättighet - men man kan inte ställa krav på att en person med demens ska tänka som vi andra. Ack så vanligt bland anhöriga till dementa - att man belägger sig själv med skuldkänslor, för att man själv är frisk...