Stormar!

Vaknar klockan 04 av det mycket dramatiska vädret, det blåser nästan storm utanför vårt hus, de smäller, viner och låter väldigt mycket. Vill helst krypa ned igen i sängen, och dra täcket över mig, men det går inte att ligga stilla med den värk jag vaknar av varje natt. För klockan 04 ÄR inget annat än just natt. Morgonen har inte börjat. Jag klagar inte, för jag tycker verkligen om dessa tidigare mornar, mörk, tyst, fridfull (förutom just idag då).

Jag hatar verkligen detta väder. Regn, rusk, snö - jag föredrar vad som helst bara jag slipper blåsten! Men - jag måste ju gå ut, vilket väder vi än har. Är man hundägare med ensamt ansvar, så är det tre promenader minst varje dag som gäller. "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", det är väl i och för sig rätt. Men nog finns det vädertyper jag gillar bättre än blåsten.

H och jag var i stan och handlade igår. Helger blev in så fri och ledig, som jag först trodde. H:s dotter ringde och frågade om de fick komma hit på söndag eftermiddag. Klart de får! Det är ju H:s barn och barnbarn och jag ser ju gärna att han får umgås med dem som mycket som det är möjligt. Vem vet hur lång tid det tar innan han blir sämre, och kanske inte ens känner igen dem. Hemska tanke!!!

Så idag lagar jag söndagsmiddagen, för att på så sätt ha den klar. Det blir Morbergs oxrullader! Ett vinnande koncept i alla lägen, det är så gott - mums.

Handlade faktiskt på Lidl. SÅ fint nötkött, lövbiff för 159 kr/kg. Härligt svenskt förstås!

Dagen idag (lördag) ska jag försöka mig på minst en långpromenad, trots vädret. Måste få igång kroppen varje dag - ordentligt. Men det är svårt nu när H bestämt sig för att följa med ut med Stina. Han gör åter igen ett försök att påverka sitt blodsocker, efter läkarbesöket i måndags. Förstår bara inte att han kan bli så chockad och förskräckt av provresultaten, när han så väl vet varför han har högt långtidsblodsocker. Han äter allt bröd, godis, bullar, även semlor har slunkit ned.

Ärligt talat tror jag han givit upp. Sedan han fick sin demenssjukdom tycker jag att han verkar ha slutat bry sig om sin hälsa. Och kanske är det inte så konstigt. Han vet att han har en sjukdom som bara kan förvärras, aldrig bli bättre, och att livet så småningom kommer att sluta på ett  demensboende - när jag har givit och gjort precis ALLT som jag klarar av. Så klart man inte orkar bry sig.

Även jag kan känna ibland; "varför kan han inte få unna sig sådant som han älskar att äta, som han tycker är jättegott, den tid som han har"? Lite har nog också jag givit upp. Jag har i många år varit den tjatiga, som alltid fått påminna honom om att; "det där är väldigt sött" eller "det där innehåller väldigt mycket kolhydrater" osv. Jag vill verkligen inte vara en tjatig kärring, men det har varit av omtanke och kärlek. Nåja vi får se om han orkar hänga i på promenaderna, kanske tröttnar han som alltid tidigare.

Rollatorn är en underbar uppfinning! När väl H fått order av doktorn vid förra läkarbesöket; "nu går du hem och tar fram rollatorn, och går inte ut om du inte har den i händerna" sade han. Och det tog skruv, sedan dess har han den alltid med sig.
Han har en för utomhusbruk, den heter Oscar och är lite tyngre, med grova däck och är enligt H lite trög att köra här på landet, på grusvägar. Men går bra i stan:

Sen har han också en som väl är för inomhusbruk, men den använder H då den är lättkörd på grus;

Ja, herrejisses! Inte trodde vi väl att vi inom så snar tid skulle hamna som förare bakom en sådan! Men behovet styr och H har kommit över den pinsamhet som han förknippade med detta. Nu stuntar han totalt i vad andra tycker och tänker. Och det är skönt.