Idag var en riktigt lyckad dag.
I höstas gick jag en utbildning tillsammans med stadens demenssamordnare. Jag träffade henne några veckor efter att H fått din demensdiagnos. Hon ringde upp mig med frågor om hur jag mådde, om jag behövde prata, och i så fall om jag ville komma till henne för att göra detta.
Just då visste jag inte om att jag behövde prata, och kände mig verkligen tveksam när hon frågade. Tyckte det var allmänt jobbigt att prata om situationen eftersom jag just då dygnet runt, hela tiden, hade väldigt nära till tårar. Jag grät dagligen, ofta flera än en gång.
Men jag gick med på att träffa henne och det var det bästa jag gjort. Hon gjorde underverk med mig, och var väldigt noga med att påpeka hur viktigt det var för mig att tänka på min egen hälsa och min egen situation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar