skrev jag om hur ohållbar situationen är här hemma, och den fortsätter på samma sätt. Ingenting har hänt förutom EN gång som Hasse var på kortis i 2 nätter tillsammans med 2 dagar hos dottern. Då hade jag det så lyxigt som 4 dagar ledigt!! Men det var då...
Jag är så trött på allting just nu, ibland känner jag för att bara packa väskan och ge mig iväg. Vem har rätt att kräva av oss anhöriga att vi ska ge upp våra egna liv helt och håller? Brist på pengar och personal är inte skäl nog. Sen då? När jag har kört slut på mig själv? Då får samhället två personer att ta hand om, vad kostar det?
Känner mig som en tub, en tandkrämstub som kläms ur till sista unset - nu är det slut!!
En blogg - som en dagbok - som en bästis - på min resa som anhörig till make med nydiagnosticerad demens - och mycket, mycket annat
måndag 29 december 2014
tisdag 18 november 2014
Ja, du bloggen...
...det är så här det är. Skriver inte till dig så ofta längre, därför att jag inte känner att jag har något liv att skriva om.
JO!! Visst finns det underbara saker i mitt liv, men har haft väldigt lite kontakt med det underbara OCH det o-underbara på sistone.
Men - på fredag morgon åker jag och Stina från stan. Till Linköping - Johan, Sanna och älskade lilla Juni. Har inte haft möjlighet att träffa dem på 3 (!!!!) månader nu eftersom jag själv varit sjuk och hemsituationen ser ut som den gör. Känner mig så ofri, utan minsta möjlighet att påverka mitt eget liv.
Ska bli så skönt att bara dra iväg, stänga av allt som har med mitt liv här att göra. H ska vara 2 dygn på korttiden, 2 dygn hos dottern. Jag kommer hem måndag igen och även han på eftermiddagen. Sen återgår livet till tråkigheten igen.
Kan någon förstå hur det är att leva i en relation med en människa man valt som livskamrat, utan mänsklig kontakt, utan samspel, utan gemenskap, utan att föra samtal med varandra, utan bekräftelse och gensvar?
Man ÄR alltså två personer, men känner sig fruktansvärt ensam om precis allting. Allt som ska göras, alla beslut som ska fattas, ibland över huvudet på en annan person.
Men nu känner jag mig ändå glad! Glad för att jag ska få tanka kärlek och gemenskap hos mina kära. Utan mina barn och deras familjer, utan min hund och min katt - vore inte livet någonting att ha. Så jag är lyckligt lottad.
JO!! Visst finns det underbara saker i mitt liv, men har haft väldigt lite kontakt med det underbara OCH det o-underbara på sistone.
Men - på fredag morgon åker jag och Stina från stan. Till Linköping - Johan, Sanna och älskade lilla Juni. Har inte haft möjlighet att träffa dem på 3 (!!!!) månader nu eftersom jag själv varit sjuk och hemsituationen ser ut som den gör. Känner mig så ofri, utan minsta möjlighet att påverka mitt eget liv.
Ska bli så skönt att bara dra iväg, stänga av allt som har med mitt liv här att göra. H ska vara 2 dygn på korttiden, 2 dygn hos dottern. Jag kommer hem måndag igen och även han på eftermiddagen. Sen återgår livet till tråkigheten igen.
Kan någon förstå hur det är att leva i en relation med en människa man valt som livskamrat, utan mänsklig kontakt, utan samspel, utan gemenskap, utan att föra samtal med varandra, utan bekräftelse och gensvar?
Man ÄR alltså två personer, men känner sig fruktansvärt ensam om precis allting. Allt som ska göras, alla beslut som ska fattas, ibland över huvudet på en annan person.
Men nu känner jag mig ändå glad! Glad för att jag ska få tanka kärlek och gemenskap hos mina kära. Utan mina barn och deras familjer, utan min hund och min katt - vore inte livet någonting att ha. Så jag är lyckligt lottad.
lördag 8 november 2014
Vilket skithelg!
Just nu ligger allt fokus på att orka hålla näsan över vattenbrynet, fram till onsdag och besöket från kommunen. Har pratat lite med H, om det jag diskuterade med biståndshandläggaren och det mottogs ju inte med entusiasm precis. Sade att hon föreslagit växelvård, jag pratade om 1 v kortis och 3 v hemma (1/3). Men enligt de flesta som svarat på mitt inlägg, i FB-gruppen för anhöriga, bör det vara 2/2 - 2 v kortis, 2 v hemma.
Huvudsaken är att det blir, jag orkar inte längre. Min ork har varit som ett jädrans gummiband, precis när jag tänjt ut det så långt det går så är det som att det gå att klämma in lite till elasticitet. Nu gick det av...
Det får vara slut med att leva mitt liv FÖR H. Jag har inget eget liv längre, kommer inte ens ihåg när jag gjorde något som jag själv ville. Sliter ut mig fullständigt. Inte kan det väl vara meningen att jag redan nu förstör resten av mitt eget liv? Drar på mig så mycket mera smärta, på gränsen till undergång. För någon annans skull, som inte har kvar förmågan att förstå hur mycket det kostar mig att ständigt vara till hands.
Jag vet inte hur många gånger han ramlat sedan förra inlägget. Igår stod jag vid vägs ände och kände; NEJ - STOPP - NEJ!!! Jag tryckte på larmet, lät H ligga kvar på golvet med en kudde under huvudet i väntan på de två härliga tjejerna som kom efter en stund. De hjälpte honom upp. Jag blir bara förbannad när han då kan skärpa till sig och samarbeta med dem, med mig motarbetar han hela tiden.
Ja, det är bara gnäll och klagan just nu. Så här ser mitt liv ut och det är förbaskat svårt att hitta något positivt i situationen. MEN nästa vecka SKA jag ha lite mera positivt att skriva om. Jag tänker slå mig blodig för att få tid för avkoppling, vila, eget liv !
Huvudsaken är att det blir, jag orkar inte längre. Min ork har varit som ett jädrans gummiband, precis när jag tänjt ut det så långt det går så är det som att det gå att klämma in lite till elasticitet. Nu gick det av...
Det får vara slut med att leva mitt liv FÖR H. Jag har inget eget liv längre, kommer inte ens ihåg när jag gjorde något som jag själv ville. Sliter ut mig fullständigt. Inte kan det väl vara meningen att jag redan nu förstör resten av mitt eget liv? Drar på mig så mycket mera smärta, på gränsen till undergång. För någon annans skull, som inte har kvar förmågan att förstå hur mycket det kostar mig att ständigt vara till hands.
Jag vet inte hur många gånger han ramlat sedan förra inlägget. Igår stod jag vid vägs ände och kände; NEJ - STOPP - NEJ!!! Jag tryckte på larmet, lät H ligga kvar på golvet med en kudde under huvudet i väntan på de två härliga tjejerna som kom efter en stund. De hjälpte honom upp. Jag blir bara förbannad när han då kan skärpa till sig och samarbeta med dem, med mig motarbetar han hela tiden.
Ja, det är bara gnäll och klagan just nu. Så här ser mitt liv ut och det är förbaskat svårt att hitta något positivt i situationen. MEN nästa vecka SKA jag ha lite mera positivt att skriva om. Jag tänker slå mig blodig för att få tid för avkoppling, vila, eget liv !
torsdag 6 november 2014
Nog blev förvärringen kvar.
Jag hade inte trott att H:s försämring skulle vara övergående, hoppas kan man ju alltid, med det är nog lite väl naivt. Det jag skrev om förra inlägget, gäller fortfarande men ännu värre. Det börjar verkligen gå undan i demensträsket. Själv är jag långt ifrån bra, men skulle känna mig avsevärt bättre om jag inte vore tvungen att ständigt hugga i och häva på H.
Så jag ringde till biståndshandläggaren och berättade om alla gånger han ramlat, senaste gången var i duschen. Men jag vet att det skulle varit många fler om jag inte var snabb och stoppat fallet.
Hon kommer på onsdag, på hembesök. För att se hur han klarar sig, hur illa det är, och för att föreslå honom växelvård. Ja, för mig låter det ju som en dröm - 2 veckor hemma och 2 veckor på avdelningen. Vilken frihet!!
Jag skulle få chansen att sätta mig själv som nr 1, det är så länge sedan så jag vet inte om jag kommer ihåg hur det känns. Jag skulle kunna åka och hälsa på Johan, Juni och Sanna, och dessutom min älskade syster. Alla boende i Linköping.
Här hemma är det väldigt långsamt och trist. Hasse sover 15-17 timmar/dygn. Många timmar på dagen, och ändå riktigt bra på natten. Men detta är en del av sjukdomen, det är vanligt. Jag känner numera att jag måste finnas här hela tiden, i närheten åtminstone. Måste åka och handla en snabbis ibland, men då ser jag till att han kommer ihåg larmet han har på armen.
Jag tror faktiskt inte att han klarar av att gå i trappan nu, sista gången var i måndags då han var på dagverksamheten. Men han har försämrats så mycket sedan dess att jag inte vågar riskera detta.
Han säger inte mycket, bara när han vill att jag ska göra något. Vi för inga samtal längre, han säger vad han tycker med få ord och sen är det bra med det. Har ingen som helst förmåga att känna empati och förståelse för hur jag har det. Att även jag är drabbad av denna jävla sjukdom.
Så jag ringde till biståndshandläggaren och berättade om alla gånger han ramlat, senaste gången var i duschen. Men jag vet att det skulle varit många fler om jag inte var snabb och stoppat fallet.
Hon kommer på onsdag, på hembesök. För att se hur han klarar sig, hur illa det är, och för att föreslå honom växelvård. Ja, för mig låter det ju som en dröm - 2 veckor hemma och 2 veckor på avdelningen. Vilken frihet!!
Jag skulle få chansen att sätta mig själv som nr 1, det är så länge sedan så jag vet inte om jag kommer ihåg hur det känns. Jag skulle kunna åka och hälsa på Johan, Juni och Sanna, och dessutom min älskade syster. Alla boende i Linköping.
Här hemma är det väldigt långsamt och trist. Hasse sover 15-17 timmar/dygn. Många timmar på dagen, och ändå riktigt bra på natten. Men detta är en del av sjukdomen, det är vanligt. Jag känner numera att jag måste finnas här hela tiden, i närheten åtminstone. Måste åka och handla en snabbis ibland, men då ser jag till att han kommer ihåg larmet han har på armen.
Jag tror faktiskt inte att han klarar av att gå i trappan nu, sista gången var i måndags då han var på dagverksamheten. Men han har försämrats så mycket sedan dess att jag inte vågar riskera detta.
Han säger inte mycket, bara när han vill att jag ska göra något. Vi för inga samtal längre, han säger vad han tycker med få ord och sen är det bra med det. Har ingen som helst förmåga att känna empati och förståelse för hur jag har det. Att även jag är drabbad av denna jävla sjukdom.
tisdag 28 oktober 2014
Ont!
Jag vill ha något roligt att skriva om, men hur kul är det att ständigt ha värk någonstans? Det är nåt skit jag har i kroppen, som nu har flyttat runt överallt. Just idag gör det skitont i min vänstersida, revbenet längst ned är så ömt!
Hasse har verkligen varit så dålig senaste dagarna, frågan är om det är något kvarstående eller om det är tillfälligt. Tror själv att det handlar om en försämring i hans demens, men kan inte säga det till honom som tror på att det "går över".
Två gånger har han ramlat och slagit i ordentligt sista dagarna, är så svag och vinglig att jag inte blir förvånad när nästa fall inträffar. Men vad ska jag göra? Tjatar på honom att använda rollatorn inne också, men han glömmer ju att den finns!
Hasse har verkligen varit så dålig senaste dagarna, frågan är om det är något kvarstående eller om det är tillfälligt. Tror själv att det handlar om en försämring i hans demens, men kan inte säga det till honom som tror på att det "går över".
Två gånger har han ramlat och slagit i ordentligt sista dagarna, är så svag och vinglig att jag inte blir förvånad när nästa fall inträffar. Men vad ska jag göra? Tjatar på honom att använda rollatorn inne också, men han glömmer ju att den finns!
lördag 25 oktober 2014
Ett i veckan
Ser ut att bli ett inlägg/vecka numera. Tanken är fortfarande att jag ska skriva några rader varje dag, men känner mig fortfarande inte återställd efter pärsen jag gått igenom.
Här hemma blir det allt mera tungt, både fysiskt och mentalt. Jag tycker att man numera kan se demenssjukdomen i Hasses ansikte, han hållning har ju länge varit påverkad men nu börjar det alltså bli ett utslätat ansikte och väldigt lite mimik. Minns inte när han skrattade senast. Bara att se honom dra på munnen är ett minne blott.
I veckan som kommer ska jag ringa vår biståndshandläggare på kommunen och fråga lite om de möjligheter som finns för den som är demenssjuk och vårdas av anhörig hemma. Önskar att han kunde gå med på att börja lätt med växelvård, typ 1 vecka på "kortis", 2-3 veckor hemma. Jag behöver så väl mera tid för mig själv om jag inte ska gå under. Vi måste även diskutera hur jag ska agera om/när det åter igen händer mig något. Som i förra veckan då jag verkligen hade behövt stanna över natt på sjukhuset istället för att åka hem med nattpermis.
Idag har vi utökat djurparken här med två marsvin. Det är äldsta barnbarnet Linn som är ägare till dessa två stora "råttor", och de ska bo hos mig i källaren medan familjen är i Tunisien en vecka. Spännande tycker både Stina och Cesar. Marsvinen är inte alls roade.
Här hemma blir det allt mera tungt, både fysiskt och mentalt. Jag tycker att man numera kan se demenssjukdomen i Hasses ansikte, han hållning har ju länge varit påverkad men nu börjar det alltså bli ett utslätat ansikte och väldigt lite mimik. Minns inte när han skrattade senast. Bara att se honom dra på munnen är ett minne blott.
I veckan som kommer ska jag ringa vår biståndshandläggare på kommunen och fråga lite om de möjligheter som finns för den som är demenssjuk och vårdas av anhörig hemma. Önskar att han kunde gå med på att börja lätt med växelvård, typ 1 vecka på "kortis", 2-3 veckor hemma. Jag behöver så väl mera tid för mig själv om jag inte ska gå under. Vi måste även diskutera hur jag ska agera om/när det åter igen händer mig något. Som i förra veckan då jag verkligen hade behövt stanna över natt på sjukhuset istället för att åka hem med nattpermis.
Idag har vi utökat djurparken här med två marsvin. Det är äldsta barnbarnet Linn som är ägare till dessa två stora "råttor", och de ska bo hos mig i källaren medan familjen är i Tunisien en vecka. Spännande tycker både Stina och Cesar. Marsvinen är inte alls roade.
söndag 19 oktober 2014
Inte haft ork...
...att blogga. Jag mår så fruktansvärt dåligt fortfarande.
När jag skrev för en vecka sedan hade jag ännu inte fått alla symtom, måndag morgon upptäckte jag utslag på ovansidan av båda låren! Utslag som såg ut som röda myggbett, kliade inte. Det mest fascinerade var nog ändå att det i stort sett var exakt samma antal utslag på båda låren. Dessa utslag spred sig senare till andra ställen.
Måndag morgon hade jag fått nog av denna hemska värk, fick tid på vårdcentralen där det togs ett batteri med prover. Dessa visade att jag hade en snabbsänka CRP på 181. Den ska ligga under 8. Så min doktor Jenny ringde Medicinkliniken och konsulterade, varpå jag fick en remiss i handen för att åka till Akuten. Medicinaren hade sagt att han ville lägga in mig för utredning, men jag kunde ju inte stanna över natt, även om det hade varit skönt. Jag var så trött på detta.
Det togs ännu mera prover, röntgen, ultraljud, odlingar, biopsi osv osv. CRP fortsatte att stiga lite till, för att sedan minska. Inga av svaren visade något annat, alla svar hade dock inte kommit då i torsdags när jag blev utskriven. Ska nog ringa idag för att höra om det kommit in några fler. Men hittade alltså ingen förklaring till att jag mådde så dåligt. Ett virus förmodligen och mer än så kanske det inte blir.
Efter utskrivningen har jag blivit lite bättre för varje dag, har fortfarande ont men ingen vilovärk. Men igår och idag märker jag att jag åter igen blir försämrat. Nu har värken bytt finger, jag har ont i större del av kroppen, tar mig nästan inte ur sängen. Hade även ont i nacken i helgen.
Jag är rädd och orolig för vad detta kan vara, rädd för att ha drabbats av något som inte går över.
När jag skrev för en vecka sedan hade jag ännu inte fått alla symtom, måndag morgon upptäckte jag utslag på ovansidan av båda låren! Utslag som såg ut som röda myggbett, kliade inte. Det mest fascinerade var nog ändå att det i stort sett var exakt samma antal utslag på båda låren. Dessa utslag spred sig senare till andra ställen.
Måndag morgon hade jag fått nog av denna hemska värk, fick tid på vårdcentralen där det togs ett batteri med prover. Dessa visade att jag hade en snabbsänka CRP på 181. Den ska ligga under 8. Så min doktor Jenny ringde Medicinkliniken och konsulterade, varpå jag fick en remiss i handen för att åka till Akuten. Medicinaren hade sagt att han ville lägga in mig för utredning, men jag kunde ju inte stanna över natt, även om det hade varit skönt. Jag var så trött på detta.
Det togs ännu mera prover, röntgen, ultraljud, odlingar, biopsi osv osv. CRP fortsatte att stiga lite till, för att sedan minska. Inga av svaren visade något annat, alla svar hade dock inte kommit då i torsdags när jag blev utskriven. Ska nog ringa idag för att höra om det kommit in några fler. Men hittade alltså ingen förklaring till att jag mådde så dåligt. Ett virus förmodligen och mer än så kanske det inte blir.
Efter utskrivningen har jag blivit lite bättre för varje dag, har fortfarande ont men ingen vilovärk. Men igår och idag märker jag att jag åter igen blir försämrat. Nu har värken bytt finger, jag har ont i större del av kroppen, tar mig nästan inte ur sängen. Hade även ont i nacken i helgen.
Jag är rädd och orolig för vad detta kan vara, rädd för att ha drabbats av något som inte går över.
söndag 12 oktober 2014
Kom inte iväg...
till vårdcentralen. Och just därför sitter jag här med ännu mera smärtsamma symtom som dem jag beskrev i onsdags. Då hade jag värk i mina armar, trodde på eventuell musarm och tänkte försöka få specialbandage av sjukgymnast eller arbetsterapeut.
Morgonen efter vaknade jag med värkande handleder, exakt vid tumbasen, på båda händerna även det. Samma dag fick jag väldigt ont i ryggen, inte alls den smärta som jag är van vid sedan tidigare, utan den sitter ännu längre ned, nästan i skinkorna. Ibland kör det ut i ljumskar. Efter ytterligare två dagars hemsk värk, som inget bet på, var det så dags för att få feber 39° temp i lördags. Var då hos svägerskan för att hjälpa till att köra skräp till tippen, tömma ett båthus. Jag har aldrig någonsin set så mycket prylar, fina saker. Allt kastas och jag orkar inte bry mig. Igår började det klia på hälsenan vänster ben, som under dagen blev röd och fick en svullnad som en knöl mitt på, idag "bara" 38,5° i temp. Och nyss ikväll upptäckte jag att andra hälsenan kliade och smärtade, var även svullen. Vad ÄR detta. Fick förslag på influense, ja kanske, varför inte, det skulle vara förbaskat skönt med den diagnosen!
Har nu skjutit på detta tillräckligt länge, och imorgon bitti är det jag som ringer vårdcentralen. Jag måste få hjälp! Orkar inte med denna vidriga värk, som sitter på så många ställen. Inget smärtstillande hjälper, tar ju Morfin för mina "gamla" ryggsmärtor men det biter inte på detta.
Har nu suttit och googlat ikväll och tror jag har kommit på svaret. GIKT! Det låter faktiskt så. Ja, så imorgon kväll, kanske jag får en stund att skriva om detta. Ska bli kul att se vad det står i min blogg då.
Morgonen efter vaknade jag med värkande handleder, exakt vid tumbasen, på båda händerna även det. Samma dag fick jag väldigt ont i ryggen, inte alls den smärta som jag är van vid sedan tidigare, utan den sitter ännu längre ned, nästan i skinkorna. Ibland kör det ut i ljumskar. Efter ytterligare två dagars hemsk värk, som inget bet på, var det så dags för att få feber 39° temp i lördags. Var då hos svägerskan för att hjälpa till att köra skräp till tippen, tömma ett båthus. Jag har aldrig någonsin set så mycket prylar, fina saker. Allt kastas och jag orkar inte bry mig. Igår började det klia på hälsenan vänster ben, som under dagen blev röd och fick en svullnad som en knöl mitt på, idag "bara" 38,5° i temp. Och nyss ikväll upptäckte jag att andra hälsenan kliade och smärtade, var även svullen. Vad ÄR detta. Fick förslag på influense, ja kanske, varför inte, det skulle vara förbaskat skönt med den diagnosen!
Har nu skjutit på detta tillräckligt länge, och imorgon bitti är det jag som ringer vårdcentralen. Jag måste få hjälp! Orkar inte med denna vidriga värk, som sitter på så många ställen. Inget smärtstillande hjälper, tar ju Morfin för mina "gamla" ryggsmärtor men det biter inte på detta.
Har nu suttit och googlat ikväll och tror jag har kommit på svaret. GIKT! Det låter faktiskt så. Ja, så imorgon kväll, kanske jag får en stund att skriva om detta. Ska bli kul att se vad det står i min blogg då.
onsdag 8 oktober 2014
Det blev för mycket...
...av allt.
På sista tiden har jag verkligen mått ovanligt bra, trots min värk i ryggen. En gång sade min läkare något som verkligen stämmer på mig. Hon liknade min värk i ryggen, vid förlossningsvärkar. Att ständigt gå omkring med förlossningsvärkar, utan att någon gång till slut få ett positivt resultat. Det är INTE som att ligga på BB och föda barn!
Skrev ju tidigare om att jag hjälpt min svägerska en hel del med att kasta, bära, köra till second hand, köra till tippen osv osv osv. Nu har min högerarm gått i strejk. Har ju länge haft ont i mina armbådar, framför allt den högra som värk mest, men även den vänstra. Igår vaknade jag med en helvetisk värk i högerarmen och armbågen. Tror att alla tunga kartonger har gjort mig detta. Och vi som på lördag har planerat in en stor röjardag!
Nåja, måste ringa sköterskan på vårdcentralen och höra om det räcker att jag går till sjukgymnast, för att få lite råd och hjälp. Vet att det finns särskilda bandage för epikondylit/tennisarmbåge/musarm, som ju är inflammation i muskelfästen vid armbågarna. Idag blir det dock lugnt, hade tänkt använda min nyinköpta grensax i trädgården för att röja upp lite, men det verkar ändå bli regn idag, så jag får vara inomhus. Det värsta är att jag inte kan sticka/virka när jag har så ont, och då kommer jag att få abstinensbesvär.
På sista tiden har jag verkligen mått ovanligt bra, trots min värk i ryggen. En gång sade min läkare något som verkligen stämmer på mig. Hon liknade min värk i ryggen, vid förlossningsvärkar. Att ständigt gå omkring med förlossningsvärkar, utan att någon gång till slut få ett positivt resultat. Det är INTE som att ligga på BB och föda barn!
Skrev ju tidigare om att jag hjälpt min svägerska en hel del med att kasta, bära, köra till second hand, köra till tippen osv osv osv. Nu har min högerarm gått i strejk. Har ju länge haft ont i mina armbådar, framför allt den högra som värk mest, men även den vänstra. Igår vaknade jag med en helvetisk värk i högerarmen och armbågen. Tror att alla tunga kartonger har gjort mig detta. Och vi som på lördag har planerat in en stor röjardag!
Nåja, måste ringa sköterskan på vårdcentralen och höra om det räcker att jag går till sjukgymnast, för att få lite råd och hjälp. Vet att det finns särskilda bandage för epikondylit/tennisarmbåge/musarm, som ju är inflammation i muskelfästen vid armbågarna. Idag blir det dock lugnt, hade tänkt använda min nyinköpta grensax i trädgården för att röja upp lite, men det verkar ändå bli regn idag, så jag får vara inomhus. Det värsta är att jag inte kan sticka/virka när jag har så ont, och då kommer jag att få abstinensbesvär.
söndag 5 oktober 2014
Känns väldigt lungt och skönt nu
För första gånger på tre år, känner jag mig riktigt hemma i vårt hus. Nu trivs jag med att pyssla lite, måla lite, eftersom jag gör det för att jag vill, för vår/min egen trivsel. Inte för att det ska se bra ut om någon kommer och tittar på visning. Det är riktigt kul, jag är ju hemma, kommer förmodligen inte att jobba mera på grund av all värk. Men det är så skönt, att kunna göra allt i den takt som min kropp och min värk tillåter.
Hasse verkar också känna sig tillfreds och trygg, även om hans sjukdom så sakteliga går i nedförsbacke. Men det känns skönt för mig att veta att jag gör precis det jag kan, för att hans liv ska kännas angenämt. Han får bo kvar och det är han nöjd med.
Han får allt större problem med det fysiska, har svårt att hålla balansen, benen och armarna är så svaga att de viker sig när han står upp. Ofta får jag ta tag i honom för att han ska sträcka på sig och återfå balansen, för om han skulle ramla så skulle det bli med näsan före i golvet. Så idag får det bli rollator upp från källaren, nu behövs den även inomhus. Dessutom är förändring på gång rent mentalt, jag märker hur han försvinner från mig mer och mer för varje vecka.
Om två veckor ska han vara hos dottern med familj över helgen, och jag börjar redan oroa mig för hur det ska gå. Han är ju rejält försämrad sedan han var där senaste gången.
Då får jag möjligheten att åka själv till mina kära i Linköping, där jag ska tanka massor av kärlek hos sonen och barnbarnet. Hon är 2,5 år nu och tiden går så fort. Men herreguuud vad jag älskar mina barn och barnbarn!
Har varit ett par gånger hos min svägerska, Hasses syster, som hastigt blev änka strax före midsommar. Hon behöver verkligen hjälp med att röja upp i sitt hus, tömma förråd, lämna till second hand. Så imorgon blir en sådan dag, några timmar hos henne.
Kl 8 ska jag lämna vi Cesar till veterinären för kastrering, id-märkning och vaccination. Och kl 16 kommer jag att hämta hem honom. Ska fråga, när jag lämnar honom och även Stina kan få vaccineras, det blev inte gjort förra året, då vår vanliga veterinär gick i pension. Men nu måste vi, för hon får inte komma till hundpensionatet om hon inte är vaccinerad. Och det är skönt att ha som utväg, om jag måste åka till Linköping ibland.
Idag, måndag, blir en sådan där helt vanlig dag hemma. Då jag på morgonen känner mig nöjd och glad över att ha en dag hemma, ett oskrivet blad. Jag ska göra det, och det, och det, och det....men när kvällen kommer undrar jag alltid vart alla timmar tog vägen. Nåja, det blir som det blir. Jag måste ta det lugnt i alla fall, eftersom jag har sådan värk i mina leder. Båda armbågarna gör ont, förmodligen epikondyliter (tennisarmbågar) pga av allt stickande, virkande, målande som ju är så roligt.
Hasse verkar också känna sig tillfreds och trygg, även om hans sjukdom så sakteliga går i nedförsbacke. Men det känns skönt för mig att veta att jag gör precis det jag kan, för att hans liv ska kännas angenämt. Han får bo kvar och det är han nöjd med.
Han får allt större problem med det fysiska, har svårt att hålla balansen, benen och armarna är så svaga att de viker sig när han står upp. Ofta får jag ta tag i honom för att han ska sträcka på sig och återfå balansen, för om han skulle ramla så skulle det bli med näsan före i golvet. Så idag får det bli rollator upp från källaren, nu behövs den även inomhus. Dessutom är förändring på gång rent mentalt, jag märker hur han försvinner från mig mer och mer för varje vecka.
Om två veckor ska han vara hos dottern med familj över helgen, och jag börjar redan oroa mig för hur det ska gå. Han är ju rejält försämrad sedan han var där senaste gången.
Då får jag möjligheten att åka själv till mina kära i Linköping, där jag ska tanka massor av kärlek hos sonen och barnbarnet. Hon är 2,5 år nu och tiden går så fort. Men herreguuud vad jag älskar mina barn och barnbarn!
Har varit ett par gånger hos min svägerska, Hasses syster, som hastigt blev änka strax före midsommar. Hon behöver verkligen hjälp med att röja upp i sitt hus, tömma förråd, lämna till second hand. Så imorgon blir en sådan dag, några timmar hos henne.
Kl 8 ska jag lämna vi Cesar till veterinären för kastrering, id-märkning och vaccination. Och kl 16 kommer jag att hämta hem honom. Ska fråga, när jag lämnar honom och även Stina kan få vaccineras, det blev inte gjort förra året, då vår vanliga veterinär gick i pension. Men nu måste vi, för hon får inte komma till hundpensionatet om hon inte är vaccinerad. Och det är skönt att ha som utväg, om jag måste åka till Linköping ibland.
Idag, måndag, blir en sådan där helt vanlig dag hemma. Då jag på morgonen känner mig nöjd och glad över att ha en dag hemma, ett oskrivet blad. Jag ska göra det, och det, och det, och det....men när kvällen kommer undrar jag alltid vart alla timmar tog vägen. Nåja, det blir som det blir. Jag måste ta det lugnt i alla fall, eftersom jag har sådan värk i mina leder. Båda armbågarna gör ont, förmodligen epikondyliter (tennisarmbågar) pga av allt stickande, virkande, målande som ju är så roligt.
tisdag 30 september 2014
Inställd visning
Ja, så fick det bli. Jag hade bestämt mig, försäljningen av huset skulle läggas ned och vi hade vant oss vid tanken. Då ringde jag mäklaren och talade om att vi inte vill ha någon visning, och att vi vill säga upp avtalet med honom. Sagt och gjort och det känns väldigt bra!
Nu börjar Hasses sjukdom vandra mer och mer in i nästa fas. Det är ju så med vaskulär demens, den försämras trappstegsvis. Stannar upp en tid, för att sedan ta ytterligare ett steg ned. Har märkt de sista dagarna hur han allt mera slutat lyssna på det jag säger, har tystnat och inte ofta säger något alls förutom vill två olika tillfällen. Dels då han vill ha hjälp med något, nåt som ska fixas, hämtas, tittas på osv. Och dels på kvällarna framför TV:n, om jag sitter där och vi tittar på en program som intresserar mig. Då väcks förmodligen minnen hos honom, och då sätter han igång att prata oavbrutet. Hela kvällarna!
Ibland är det sport på TV och då kan jag med gott samvete, gå in till den andra TV:n och titta. Men om han tappar intresset för det han tittar på, så följer han efter som en hund. Det är fel att jämföra, med ibland känns det på samma sätt - med honom och hunden. Stina, som numera är helt och hållet MIN hund eftersom jag alltid går hennes promenader, ger henne mat, sköter om henne, tar emot och ger henne kärlek - hon följer min som en skugga. Och ibland är det lite irriterande. Om jag går på toaletten och stänger dörren, då ligger hon precis utanför och smågnäller som en bebis. Jag tror det beror på att hon känner sig otrygg i Hasses sjukdom, att ha en människa omkring sig nästan hela dagarna som ofta är helt ointresserad och oemottaglig för hennes kärleksbevis. Hon känner sig osynligt, och sitter ibland bredvid husse och ser längtansfullt på honom med sina stora, bruna ögon. Hur ska hon kunna förstå?
Kom just på att jag varit väldigt dålig på att ta foton på Stina, men här är en bild på henne som unghund i alla fall.
Jag blir allt mera ensam, om precis allt. Ibland känns det konstigt att leva så tätt inpå en annan människa, och samtidigt inte kunna prata om det jag behöver. Som om det är en tjock glasvägg mellan oss.
Nu börjar Hasses sjukdom vandra mer och mer in i nästa fas. Det är ju så med vaskulär demens, den försämras trappstegsvis. Stannar upp en tid, för att sedan ta ytterligare ett steg ned. Har märkt de sista dagarna hur han allt mera slutat lyssna på det jag säger, har tystnat och inte ofta säger något alls förutom vill två olika tillfällen. Dels då han vill ha hjälp med något, nåt som ska fixas, hämtas, tittas på osv. Och dels på kvällarna framför TV:n, om jag sitter där och vi tittar på en program som intresserar mig. Då väcks förmodligen minnen hos honom, och då sätter han igång att prata oavbrutet. Hela kvällarna!
Ibland är det sport på TV och då kan jag med gott samvete, gå in till den andra TV:n och titta. Men om han tappar intresset för det han tittar på, så följer han efter som en hund. Det är fel att jämföra, med ibland känns det på samma sätt - med honom och hunden. Stina, som numera är helt och hållet MIN hund eftersom jag alltid går hennes promenader, ger henne mat, sköter om henne, tar emot och ger henne kärlek - hon följer min som en skugga. Och ibland är det lite irriterande. Om jag går på toaletten och stänger dörren, då ligger hon precis utanför och smågnäller som en bebis. Jag tror det beror på att hon känner sig otrygg i Hasses sjukdom, att ha en människa omkring sig nästan hela dagarna som ofta är helt ointresserad och oemottaglig för hennes kärleksbevis. Hon känner sig osynligt, och sitter ibland bredvid husse och ser längtansfullt på honom med sina stora, bruna ögon. Hur ska hon kunna förstå?
Jag blir allt mera ensam, om precis allt. Ibland känns det konstigt att leva så tätt inpå en annan människa, och samtidigt inte kunna prata om det jag behöver. Som om det är en tjock glasvägg mellan oss.
fredag 26 september 2014
En vecka senare...
...och så verkar det bli just nu. Jag får smyga lite med bloggen, Hasses rum ligger vägg i vägg, och hans hörsel är ibland skarpare än någon annans. Han hör när jag skriver, tangentbordet ger ett klickande ljud ifrån sig, och jag vill helt ha det jag skriver här för mig själv. Bloggen är min och är till för att jag ska kunna skriva av mig mina känslor och tankar.
Förra helgens föreläsningar blev verkligen en överraskning. Först och främst för att Hasse orkade igenom alla fyra timmarna, hade jag verkligen inte trott. Men jag tror han tillgodogjorde sig en hel del faktiskt. Framför allt den sista timmen med juristen. Hans föreläsning väckte H ordentligt, så han verkligen insåg hur viktigt det är att vi delar allt ekonomiskt. Det var han som stod på sig, när vi igår gick inte på banken och till slut såg till att även jag står som tecknare av hans konton. Nu har vi gjort allt vi kan; Inbördes testamente - generalfullmakt - fullmakt till banken - teckningsrätt för mig på H:s konton. Nu kan vi inte göra mer, bara hoppas allt ska flyta på.
Det blev en visning till, hann inte med att säga upp mäklaren förrän han hörde av sig om ännu en spekulant som vill komma på visning på torsdag. Det är väl okej, sade jag, men det gör inget om det inte går vägen. Nu har jag börjat få riktig hemkänsla igen, nu fixar jag och grejar för min egen skull, för att jag vill. För vår trivsel, och då är det roligt igen. Nu är det inte endast inför visning som jag städar och gör fint. Skulle gärna vilja göra något om de hemska ekluckorna i köket, men samtidigt ska man inte dra på för stora kostnader i vår situation.
Annars går allt sin gilla gång här. Hasses vaskulära demens blir allt tydligare, framför allt de fysiska problemen har ökat. Obalansen, svagheten förmågan att klä sig, ta på skorna. Jag får allt mera hjälpa honom med dessa saker, och det innebär en hel del belastning på min rygg. Har åter igen fått mycket mera värk, tvingats börja om med mediciner som jag trott jag skulle slippa. Det blir allt tyngre. Även mentalt märker jag att han ofta är mycket frånvarande. När jag pratar tittar han på mig ibland och jag ser att han inte tar in det jag säger, han lägger inte märke till det jag ändrat och förbättrat här hemma. Köpte en fin bänk att ha under ena köksfönstret häromdagen, men han satte sig på den som om den alltid funnits där. På min fråga om vad han tyckte såg han bara oförstående på mig.
Jag måste nog sluta babbla, har en förmåga att prata med H om det jag funderar över, men jag får lära mig att sålla det jag säger högt till honom. Ger mig gärna in i diskussioner och politik, ekonomi, krig och elände. Men det får bli slut med det, för han stänger alltid ned fokus direkt. Då står jag där och pratar för mig själv, fast han sitter framför mig och blir orolig av snackandet. Mitt behov av att ventilera mina tankar får ske här i bloggen istället. Förut fick jag ju lite gensvar, ibland, men det sker allt mera sällan nu. Långa, långa tysta stunder blir det. Han säger ingenting, om han inte ber mig om något förstås, men inga samtal (som inte handlar om honom).
Känner mig ibland som att jag drunknar i demensträsket, som att sitta fast i kvicksand och veta att det bara finns ett scenario framåt i tiden. Jag är fast här, låst av den här jävla sjukdomen - medan jag känner att jag inget hellre vill än att få ägna mig åt yngste sonen och hans lilla familj. Just nu är det lite kris, inte mellan sonen och sonhustrun. Men livet är tufft nu av andra orsaker, och jag vet att det väldigt mycket behöver stöttning. Äldre sonen var här igår och fixade kattluckan i altandörren åt mig. Nu kan Cesar gå ut och in som han vill snart. Den sonen har det också lite tufft nu, eftersom han är ensam med barnen i veckorna, då den sonhustrun har tvingats ta jobb på annan ort under ett år. Hon pendlar förstås, men det blir tufft. Dessutom mår nog inte heller hon så bra av detta, dels nytt jobb som ställer krav på henne, och dels stora krav på sig själv. Ja, så ser livet ut för oss just nu. Jag mår väldigt dåligt av att inte kunna finnas där för mina barn, i den utsträckning jag vill. Jag åker till dem så snart jag får en chans förstås, har planerat ett par helger framöver redan, men jag vill MERA!
Förra helgens föreläsningar blev verkligen en överraskning. Först och främst för att Hasse orkade igenom alla fyra timmarna, hade jag verkligen inte trott. Men jag tror han tillgodogjorde sig en hel del faktiskt. Framför allt den sista timmen med juristen. Hans föreläsning väckte H ordentligt, så han verkligen insåg hur viktigt det är att vi delar allt ekonomiskt. Det var han som stod på sig, när vi igår gick inte på banken och till slut såg till att även jag står som tecknare av hans konton. Nu har vi gjort allt vi kan; Inbördes testamente - generalfullmakt - fullmakt till banken - teckningsrätt för mig på H:s konton. Nu kan vi inte göra mer, bara hoppas allt ska flyta på.
Det blev en visning till, hann inte med att säga upp mäklaren förrän han hörde av sig om ännu en spekulant som vill komma på visning på torsdag. Det är väl okej, sade jag, men det gör inget om det inte går vägen. Nu har jag börjat få riktig hemkänsla igen, nu fixar jag och grejar för min egen skull, för att jag vill. För vår trivsel, och då är det roligt igen. Nu är det inte endast inför visning som jag städar och gör fint. Skulle gärna vilja göra något om de hemska ekluckorna i köket, men samtidigt ska man inte dra på för stora kostnader i vår situation.
Annars går allt sin gilla gång här. Hasses vaskulära demens blir allt tydligare, framför allt de fysiska problemen har ökat. Obalansen, svagheten förmågan att klä sig, ta på skorna. Jag får allt mera hjälpa honom med dessa saker, och det innebär en hel del belastning på min rygg. Har åter igen fått mycket mera värk, tvingats börja om med mediciner som jag trott jag skulle slippa. Det blir allt tyngre. Även mentalt märker jag att han ofta är mycket frånvarande. När jag pratar tittar han på mig ibland och jag ser att han inte tar in det jag säger, han lägger inte märke till det jag ändrat och förbättrat här hemma. Köpte en fin bänk att ha under ena köksfönstret häromdagen, men han satte sig på den som om den alltid funnits där. På min fråga om vad han tyckte såg han bara oförstående på mig.
Jag måste nog sluta babbla, har en förmåga att prata med H om det jag funderar över, men jag får lära mig att sålla det jag säger högt till honom. Ger mig gärna in i diskussioner och politik, ekonomi, krig och elände. Men det får bli slut med det, för han stänger alltid ned fokus direkt. Då står jag där och pratar för mig själv, fast han sitter framför mig och blir orolig av snackandet. Mitt behov av att ventilera mina tankar får ske här i bloggen istället. Förut fick jag ju lite gensvar, ibland, men det sker allt mera sällan nu. Långa, långa tysta stunder blir det. Han säger ingenting, om han inte ber mig om något förstås, men inga samtal (som inte handlar om honom).
lördag 20 september 2014
Det går några dagar...
Eftersom det inte blev någon försäljning av huset denna gång, så har vi bestämt oss för att lägga ned försäljningen helt och hållet. Vi ska bo kvar så länge det går och jag orkar. Så länge Hasse klarar att ta sig ut via trappan till källaren. Funderar på om det finns någon möjlighet till hjälp, att anpassa in- och utgång så att han klarar sig.
Det ser inte så bra ut, han bli allt mera ostadig, svag och orkeslös. När han sitter ned kan man efter en stund se hur han får slagsida, han faller sakta, sakta åt sidan, men verkar inte märka av det själv. Ofta får jag ta tag i honom och räta upp hans kropp innan han faller ned på golvet. Det kan han bli irriterad över, eftersom han inte märkt vad som var på väg att hända.
Blir han mera orörlig, måste hemtjänst in i vårt liv. Min rygg kommer inte att hålla, om jag ska hålla på att stödja och hålla i honom. Han ju ändå ständig värk, och märker hur lite som behövs för att jag ska känna att jag gjort något "fel".
Vi bor kvar här så länge det går, bäst för Hasse att slippa flytta nu. Om vi klarar detta fram till den dag han inte längre kan bo hemma, så blir det bra. Han är nöjd och tillfreds hemma, känner sig lugn och trygg här, jag är hemma hos honom på dagarna (för att min rygg inte längre klarar jobbet), H tror dock att jag är hemma för hans skull. Det har ju blivit lite så också, känns både bra och tråkigt att vara hemma hos honom, men ibland känner jag mig som en fånge. Måste se till att hösten bjuder på lite mera avlastning för mig själv, antingen ytterligare en dag/vecka på "dagis" - eller annat.
Idag är det Alzheimerdagen. Synd bara att den heter just så. Det finns ju så oändligt många människor med andra former av demenssjukdomar än just Alzheimer, även om den diagnosen är det absolut vanligaste. I eftermiddag ska jag åka till stan och lyssna på tre föreläsningar om demens. Bl a är Robert Lundin, geropsykiater från Falköping där, det var han som H fick sin diagnos av. Han ska prata om demens förr, nu och i framtiden. Därefter handlar det och dementa och tandvård, undrar just vad det ska handla om. Sist men inte minst handlar det om anhöriga, ekonomi o dyl. Tror det är mest det jag är intresserad av. Känns ju lite oroligt när man tänker på framtiden. Hasse vill gärna följa med på detta, det tar 4 timmar så jag är lite orolig för att jag blir tvungen av avbryta för att han inte ska orka. Önskar att han kunde stanna hemma....
tisdag 16 september 2014
Allt är så sorgligt
Med stor sorg i hjärtat ser jag ibland på Hasse och känner mig så ledsen. Tänker på den man jag träffade för 10 år sedan, och blev djupt förälskad i. Kärleken som grodde och växte sig stark mellan oss, och fick oss att välja varandra trots svårigheter i början. Jag ser honom skymta fram ibland, han är fortfarande världens snällaste och mjuka man. Jag tror han är trygg och känner den sorts lycka, som är möjlig för honom. Verkar mycket tillfreds med tillvaron.
Det verkar som han passerat det stadium, då han grubblade mycket över det som varit, det som han förlorat och gått miste om. Hans stora intresse för att fiska t ex, det är 3-4 år sedan vi senast lade i båten en sommar och han verkar inte ens fundera över anledningen till detta.
Jag har ett underbart foto av honom när han sitter i sina kära båt, på väg mot en härlig fiskedag på Vänern. Solen skiner och hela han glittrar av välbehag, att han dessutom är klädd i sin fina, blå tröja - exakt den nyans som klär honom så bra - gör bilden av njutning perfekt. Jag har en förstoring av denna bild som just nu står på golvet, men som jag strax är på väg att åter igen sätta upp på väggen.
Klockan är snart 8, och jag sitter här i arbetsrummet, vägg i vägg med Hasses eget sovrum, där han ligger och sover till ljudet av en talbok. En biografi om Bruce Springsteen...
Ikväll ska han åka till sin dotter, sova över natt och bli kvar till imorgon kväll. Han längtar efter henne ibland, och känner sig lite ledsen över att de inte kan träffas så ofta. Nu har hon gjort ett försök att så ofta som möjligt ge sin pappa en dag/vecka, då hon gått ned lite i arbetstid. Jag tror det är klokt av henne, för det är en tid som hon alltid kommer att kunna se tillbaka på och känna att hon gjorde rätt, att hon gav sin pappa det han längtade efter och önskade.
Då får jag lite andrum. Inte för att jag ska hitta på något särskilt, men jag kan ägna mig åt att göra det som behöver göras utan att bli avbruten. Jag kan strunta i att laga mat, det finns alltid något jag kan få i mig ändå. Kan städa, greja i trädgården och snygga till tomten. Ja, där ser man vilka nöjen jag har just nu ;). Men för mig är det en form av lyx just nu, att få lov att göra något utan att ständigt behöva avbryta, få tänka mina tankar utan avbrott...
fredag 12 september 2014
När jag läser tillbaka i min blogg...
...ser jag att den faktiskt har fått fungera som mitt bollplank, som det var tänkt. Jag har verkligen skrivit av mig, och gått från klarhet till klarhet. Gått igenom stor sorg, förtvivlan, uppgivenhet, men även blandat med kärlek och närhet till Hasse, mina söner och barnbarn. Min älskade syster har också blivit min bästa vän, hon lever i en snarlik situation, med en make som har många rester efter tidigare stroke.
Vi har blivit mammor till våra äkta män.
Jag har mått väldigt dåligt denna sommar, inte haft varken energi, lust, motivation att njuta av sommaren Bara plågats av solen och värmen pga hemska svettningar redan i normala sommartemperaturer, mycket motgångar i vardagen som slagit undan fötterna på mig gång på gång. Haft mycket värk i min gamla rygg, många krämpor som uppstått och tvingar mig att äta smärtstillande mot min vilja. Jag har själv, med hjälp av gladare-piller lyckats ta mig uppåt i depigg-träsket, känns lättare nu att se framåt.
Hösten bli nog lite friare. Dels försöker jag bearbeta Hasse till att ta ytterligare en dag/vecka på dagverksamheten, dessutom verkar det som att hans dotter kommer ta hand om honom över en natt och en dag i veckan.
Kanske får jag uppleva lite mera frihet, och möjlighet att använda min tid till det som ligger mig varmt om hjärtat - nämligen kärleken till och umgänget med mina barn och barnbarn.
Vi har blivit mammor till våra äkta män.
Jag har mått väldigt dåligt denna sommar, inte haft varken energi, lust, motivation att njuta av sommaren Bara plågats av solen och värmen pga hemska svettningar redan i normala sommartemperaturer, mycket motgångar i vardagen som slagit undan fötterna på mig gång på gång. Haft mycket värk i min gamla rygg, många krämpor som uppstått och tvingar mig att äta smärtstillande mot min vilja. Jag har själv, med hjälp av gladare-piller lyckats ta mig uppåt i depigg-träsket, känns lättare nu att se framåt.
Hösten bli nog lite friare. Dels försöker jag bearbeta Hasse till att ta ytterligare en dag/vecka på dagverksamheten, dessutom verkar det som att hans dotter kommer ta hand om honom över en natt och en dag i veckan.
Kanske får jag uppleva lite mera frihet, och möjlighet att använda min tid till det som ligger mig varmt om hjärtat - nämligen kärleken till och umgänget med mina barn och barnbarn.
torsdag 11 september 2014
Får vara nog nu
Detta med att sälja hus är så fruktansvärt tröttsamt. Man slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan, och mår inte alls bra av det. Att inför varje visning, röja runt, städa, pimpa och hoppas - gör besvikelsen så stor när det visar sig att en mycket lovande spekulant drar sig ur.
Vi/jag har bestämt nu att det får vara nog med detta. Dels har vi en riktigt dålig mäklare, som inte gör särskilt mycket för att hjälpa till men viktigast är att jag vill slippa tänka på detta. Låter huset ligga kvar till försäljning september och oktober, därefter tas det bort.
Det är en beslut som känns riktigt skönt. Vi bor billigare än i vilken hyreslägenhet som helst, trivs ju här och för Hasse är det lugnet och tryggheten som han älskar. Problemet, det stora, är ju att han har så svårt med trapporna. Det är ett suteränghus, och det innebär att husets två ingångar via ytterdörr och källardörr innebär en trappa, för att komma in i huset. Men än så länge går det, och vi får ta tag i problemet när det kommer. Kan han inte ta sig in och ut, då måste vi flytta.
En person med demenssjukdom ska inte flyttas på för mycket, det skapar ofta oro, vilsenhet och förvirring. Så vi förbereder oss på ännu en vinter med snöskottning ;).
Det är länge sedan jag skrev något i bloggen. Jag vill väldigt gärna skriva av mig nästan varje dag, men orken har inte funnits. Sommaren har varit jobbig på många sätt och den har tagit mycket kraft och vilja ifrån mig.
Nu är hösten här och allt har lugnat ned sig, och jag hoppas det innebär att jag får mera tid över till att skriva här.
Man är så låst när lever med en make som har denna, hemska sjukdom. Skulle så gärna vilja ha möjlighet att stötta och hjälpa den yngste sonen just nu, när han är gräsänkling med en 2-åring. Han heltidsjobbar oftast hemifrån, så dottern är på dagis 9-16. Men sedan hämtar han hem en trött tjej som kräver 200% uppmärksamhet fram till läggdags.
Kära sonhustrun är operasångerska och turnerar hela hösten, många mil hemifrån. Han klarar av sin uppgift väldigt bra, men det är ett ensamt åtagande då han är helt låst på kvällarna och helgerna. Det är 25 mil mellan oss, vilket innebär att jag inte har möjlighet att hjälpa honom i den utsträckning jag vill. Förra veckan var vi hos honom några dagar, och troligen blir det några dagar nästa helg.
Även äldste sonen är också gräsänkling, men bor i samma stad som vi. De barnbarnen är 8 och 10 år och väldigt självständiga. Farmor rycker ut ibland, men behövs inte lika mycket. Denna kära sonhustru måste jobba borta ett år, för att komma vidare i sin karriär, och är borta i veckorna.
Två superduktiga sonhustrur har jag, som har världens finaste, bästa pappor till sina barn (partiskt då förstås eftersom de är mina älskade söner).
söndag 17 augusti 2014
Anhörig till person med demenssjukdom
Ja, ungefär så heter gruppen på facebook, som jag gått med i. Den består av anhöriga till antingen makar eller föräldrar och några som arbetar med demenssjuka. Jag tycker mycket om denna grupp, där alla har förståelse och erfarenhet av ungefär samma problem. Men - jag aktar mig för att skriva alltför personligt, det är en sluten grupp, men vem som helst kan ansöka om medlemskap. Så försiktighet och aktsamhet om att lämna ut sin anhörige alltför mycket, inte skriva sådant som personen själva inte tål att läsa.
En dag fick jag brådskande lämna datorn, glömde logga ut mig, och VIPS! så satt Hasse där och läste vad alla skrev. Hade ju inte skrivit något som han inte fick läsa, men tänk om jag gjort det. Vill inte såra eller skriva något som verkar kränkande. Från början kändes det som om denna grupp kunde fungera som en plats att skriva av sig på, men det får ske med stor försiktighet. Inget är riktigt säkert på nätet!
Livet rullar på, en dag i taget. Jag mår inte själv så bra - är fruktansvärt trött, fått en envis hosta som håller mig vaken på natten, och är jobbig även på dagen. Helt slut, helt enkelt. Svettningarna har kommit tillbaka, inte med full styrka, men tillräckligt för att förpesta min tillvaro. Att jag skulle glömma min nessecär hos Johan var ju olyckligt, där hade jag min kräm som jag nu förstått har hjälpt mig med detta på sistone. ProgesterAll, en kräm som man smörjer på huden, innehåller bioidentiskt progesteron (hormon). Som tur är skickade han den till mig i fredags, så jag hoppas den kommer idag eller imorgon. Där fanns även min sminkväska med mascara mm som jag ju behöver också ibland.
På torsdag är det åter igen dags för husvisning. Åh jag är så fruktansvärt trött på att inte huset blir sålt. Orkar inte fundera längre, på varför. Vet bara att det är absolut nödvändigt att flytta. Orkar nog inte en vinter till. Undrar om vi skulle klara både hus och en lägenhet i stan för en tid? Nej!
En dag fick jag brådskande lämna datorn, glömde logga ut mig, och VIPS! så satt Hasse där och läste vad alla skrev. Hade ju inte skrivit något som han inte fick läsa, men tänk om jag gjort det. Vill inte såra eller skriva något som verkar kränkande. Från början kändes det som om denna grupp kunde fungera som en plats att skriva av sig på, men det får ske med stor försiktighet. Inget är riktigt säkert på nätet!
Livet rullar på, en dag i taget. Jag mår inte själv så bra - är fruktansvärt trött, fått en envis hosta som håller mig vaken på natten, och är jobbig även på dagen. Helt slut, helt enkelt. Svettningarna har kommit tillbaka, inte med full styrka, men tillräckligt för att förpesta min tillvaro. Att jag skulle glömma min nessecär hos Johan var ju olyckligt, där hade jag min kräm som jag nu förstått har hjälpt mig med detta på sistone. ProgesterAll, en kräm som man smörjer på huden, innehåller bioidentiskt progesteron (hormon). Som tur är skickade han den till mig i fredags, så jag hoppas den kommer idag eller imorgon. Där fanns även min sminkväska med mascara mm som jag ju behöver också ibland.
På torsdag är det åter igen dags för husvisning. Åh jag är så fruktansvärt trött på att inte huset blir sålt. Orkar inte fundera längre, på varför. Vet bara att det är absolut nödvändigt att flytta. Orkar nog inte en vinter till. Undrar om vi skulle klara både hus och en lägenhet i stan för en tid? Nej!
onsdag 6 augusti 2014
Skulle väl sova nu...
Ja, egentligen är det dags,jag är trött och klockan är 22.30. Men jag känner för att blogga några rader, när jag sitter i min säng med skrivplattan i knäet. Under tiden lägger sig vovvarna till ro för nätter, medan kattungen studsar runt som en tok. Har är så otroligt snabb att man inte hinner se honom när han rusar förbi.
Idag ville Hasse följa med på hästhoppning, där barnbarnet Linn red ett litet gotlandsruss och gjorde det väldigt bra. Hon är så otroligt duktig och kunnig när det gäller ridning.
Så jag känner mig nöjd. På fredag åker vi till mitt kära Linköping och barnvakt är lilla Juni, 2 år, medan far och mor åker till Österlen på bröllop. Underbart att tanka kärlek och energi hos de små liven <3
Idag ville Hasse följa med på hästhoppning, där barnbarnet Linn red ett litet gotlandsruss och gjorde det väldigt bra. Hon är så otroligt duktig och kunnig när det gäller ridning.
Så jag känner mig nöjd. På fredag åker vi till mitt kära Linköping och barnvakt är lilla Juni, 2 år, medan far och mor åker till Österlen på bröllop. Underbart att tanka kärlek och energi hos de små liven <3
måndag 4 augusti 2014
Ibland går det bara runt, runt...
Jo, jag menar faktiskt livet självt, det går runt, runt. Man får sin beskärda del av prövningar, och när man tagit sig halvvägs igenom och börjar se ljuset tunneln. då kan man ge sig f-n på att det händer något nytt - bara för att man inte ska missa det faktum att livet är tufft.
Har fått fruktansvärt ont i ett knä, utan att ha skadat/slagit mig. Började för ett par dagar sedan med att knäet kändes konstigt, lite svullet och instabilt. Vaknade igår morse av väldig värk, svullnad och kunde inte stödja på benet utan krycka. Förstår det inte. Ramlade ju nedför trappstegen för 1,5 vecka sedan, men då var det ju armen som fick ta emot det mesta. Kan inte minnas att jag ens slog i knäet.
Ska idag försöka få en tid på vårdcentralen, för Akuten vill inte veta av patienter som inte är AKUT sjuka.
Har fått fruktansvärt ont i ett knä, utan att ha skadat/slagit mig. Började för ett par dagar sedan med att knäet kändes konstigt, lite svullet och instabilt. Vaknade igår morse av väldig värk, svullnad och kunde inte stödja på benet utan krycka. Förstår det inte. Ramlade ju nedför trappstegen för 1,5 vecka sedan, men då var det ju armen som fick ta emot det mesta. Kan inte minnas att jag ens slog i knäet.
Ska idag försöka få en tid på vårdcentralen, för Akuten vill inte veta av patienter som inte är AKUT sjuka.
Okej, mitt liv är ju inte hotat på något sätt. Det är mest min tillvaro som känns som om det skulle rämna.
torsdag 31 juli 2014
Det blir så fort morgon igen
Morgonen kommer ibland alldeles för fort, att gå och lägga sig på kvällen är så ljuvligt gott, efter ännu en dag i mental stress. Men jag somnar så snabbt att jag knappt hinner lägga huvudet på kudden. Tack och lov!!
Hur kan man vara stressad av att gå hemma med en dement make?
Jo, eftersom alla dagar, hela dagarna flyter på i en ständig anpassning efter hans sjukdom. Mycket tålamod handlar det om, anpassning efter en annan människas behov och önskningar, förträngning av sina egna drömmar och önskningar, lyssnande på en hel del tjat och upprepningar. Ta emot tjurighet, ilska, irritation från en person som aldrig någonsin tidigare visat mig sådant. Suck!
Min man, som jag gifte mig med för 9 år sedan, han finns inte längre...
Jo, en kort stund, en glimt - kan jag få ibland, men det är inte så ofta längre. Vem är han då, denne man som är 67 år som går som en 90-åring och ser ut som en sådan? Skuggan av den jag träffade för 10 år sedan.
Så svårt och ledsamt det är. Så fruktansvärt ensamt! Att leva tillsammans med en människa som man aldrig mera kan föra ett allvarligt samtal med, där jag själv måste fatta alla beslut, är det ett liv. Ensamhet i tvåsamhet.
Har nu ökat dosen på medicinen som jag fick till mig själv, av dr Jenny. Hon sade till mig att öka när jag kände behov av det, och nu är det dags. Hoppas det hjälper lite. Vill egentligen inte, men ibland får man ge saker och ting en chans.
Det är ju så mycket annat också, har ständig värk men har ändå trappat ned på dessa piller. Jag VILL inte längre vara beroende av dessa för att kunna leva mitt liv. Faktum är ju att jag ofta tar dem för att orka leva livet på H:s villkor. Orkar inte annars.
Undrar hur jag ska få H att gå med på ytterligare en dag i veckan, på dagverksamheten.
onsdag 30 juli 2014
Åter lite behagligare väder
Ja, jag får väl be om ursäkt för att jag just nu inte gillar 30-32° värme, men så är det och jag älskar att värmen håller sig till 20-25° istället.
Viktigaste orsaken till detta är förstås min hund, som även denna sommar inte fällt sin vinterpäls. Så hon går omkring med dubbelt så tjock päls och lider verkligen av värmen. Dessutom är jag hundvakt till sonens chihuahua. Dessa två varelser behöver promenader förstås, och det får de, men inte i samma utsträckning. De ligger hellre hemma i trädgården, i skuggan. Underbart att ha den inhängnad så de kan röra sig fritt.
Även kattungen är ute nu, när vi andra är på altanen. Det gick inte längre att hålla honom inne, när hundarna hela tiden vill springa ut och in. Så, han håller till mest under altanen, där är mörkt, fullt av torra löv, spännande och skuggigt. Än så länge har han inte utökat sin äventyrslystnad, men jag vet ju att han kommer att vilja upptäcka världen runt omkring också. Han ska kastreras, är dock bara 3,5 månader så veterinären vill vänta lite till. Då ska han även vaccineras och id-märkas.
Maken då? Inte bra, inte alls. Han vandrar längre och längre in i sin sjukdom, vilket ju innebär längre och längre bort från mig. Sorgligt, tungt och ledsamt. Jag är ju väl förberedd, detta är inte en sjukdom man blir frisk ifrån, man blir bara sämre och dör till slut. Men det är ändå väldigt sorgligt. Inte alltid så enkelt att plocka upp det positiva, och njuta av detta. Men om jag ser till det han, just nu, upplever som positivt så blir det inte så stort och omöjligt. Han trivs riktigt bra med livet, verkar det som.
Gillar sin TV, sin läsplatta som han just nu använder till att surfa på, men mest lyssnar han på böcker. Det är väldigt bra avslappning för honom, han bryr sig inte så mycket om att han missar en del då han ofta somnar ifrån och fortsätter lyssna när han vaknar, utan att spola tillbaka. Medlemskapet på Storytel.se kostar 169,-/mån och där finns obegränsat med böcker att lyssna på. Även jag har ett eget medlemskap och för mig är det ovärderligt. Sätter igång min bok i mobilen så snart de mörka tankarna drar in i mig, och vips är det glömt för en stund. Vi somnar gott till var sin bok om kvällarna, låter hjärnan vila från grubblerier, sorgliga tankar och ledsenhet.
Viktigaste orsaken till detta är förstås min hund, som även denna sommar inte fällt sin vinterpäls. Så hon går omkring med dubbelt så tjock päls och lider verkligen av värmen. Dessutom är jag hundvakt till sonens chihuahua. Dessa två varelser behöver promenader förstås, och det får de, men inte i samma utsträckning. De ligger hellre hemma i trädgården, i skuggan. Underbart att ha den inhängnad så de kan röra sig fritt.
Även kattungen är ute nu, när vi andra är på altanen. Det gick inte längre att hålla honom inne, när hundarna hela tiden vill springa ut och in. Så, han håller till mest under altanen, där är mörkt, fullt av torra löv, spännande och skuggigt. Än så länge har han inte utökat sin äventyrslystnad, men jag vet ju att han kommer att vilja upptäcka världen runt omkring också. Han ska kastreras, är dock bara 3,5 månader så veterinären vill vänta lite till. Då ska han även vaccineras och id-märkas.
Maken då? Inte bra, inte alls. Han vandrar längre och längre in i sin sjukdom, vilket ju innebär längre och längre bort från mig. Sorgligt, tungt och ledsamt. Jag är ju väl förberedd, detta är inte en sjukdom man blir frisk ifrån, man blir bara sämre och dör till slut. Men det är ändå väldigt sorgligt. Inte alltid så enkelt att plocka upp det positiva, och njuta av detta. Men om jag ser till det han, just nu, upplever som positivt så blir det inte så stort och omöjligt. Han trivs riktigt bra med livet, verkar det som.
Gillar sin TV, sin läsplatta som han just nu använder till att surfa på, men mest lyssnar han på böcker. Det är väldigt bra avslappning för honom, han bryr sig inte så mycket om att han missar en del då han ofta somnar ifrån och fortsätter lyssna när han vaknar, utan att spola tillbaka. Medlemskapet på Storytel.se kostar 169,-/mån och där finns obegränsat med böcker att lyssna på. Även jag har ett eget medlemskap och för mig är det ovärderligt. Sätter igång min bok i mobilen så snart de mörka tankarna drar in i mig, och vips är det glömt för en stund. Vi somnar gott till var sin bok om kvällarna, låter hjärnan vila från grubblerier, sorgliga tankar och ledsenhet.
söndag 20 juli 2014
Så är jag då här igen
Det är svårt att komma igång, när det gått så lång tid. Livet är ganska trist och tråkigt, eftersom det ser ut som det gör. Det som dominerar är H och hans sjukdom, och allting kretsar kring detta. En sak är säker, det är försämrat, hans tillstånd. Ibland känner jag inte alls igen honom. Han kan titta på mig med ögon som är någon annans, jag ser att han ser mig som vem som helst snart.
Nu är det snart två månader sedan olyckshändelsen, då han ramlade nedför källartrappan. Första tiden såg det ut som om han haft enorm tur. Förutom att man inte hittade något nytt på hans hjärnröntgen (MR), så läker väl hans kotkompressioner så sakteliga. Men nu har han varit hemma i säkert fyra veckor, och jag har alltmera insett att smällen har försämrat hans sjukdom rejält. Vart detta ska ta vägen vet jag ej, det är bara att vänta och se.
Förra veckan var späckad, för kom yngste sonen med familj förra helgen, när de åkte kom min andre sons barn för att sova några nätter. Det var verkligen inte helt enkelt med tanke på att vi var utan både TV och dator efter åsknedslaget. En hel vecka fick vi vara utan, och det var nog mest svårt för H. Sen kom min syster och svåger och de stannade till idag på förmiddagen. När de åkt var jag så trött att jag bara satte mig ned på en stol och orkade inte röra mig. Då ringde det på dörren: H:s dotter och hans ena barnbarn. De tog med honom ned till sjön för att bada, jag stannade hemma med hundarna. Orkade helt enkelt inte bada heller. Sen bestämde sig dottern för att ta med sig pappa hem ett par dagar för att jag skulle få lite andrum och jag grät av tacksamhet. Så underbart tyst, tomt och skönt det är här nu. Ska verkligen njuta av måndagen och tisdagen...
Nu är det snart två månader sedan olyckshändelsen, då han ramlade nedför källartrappan. Första tiden såg det ut som om han haft enorm tur. Förutom att man inte hittade något nytt på hans hjärnröntgen (MR), så läker väl hans kotkompressioner så sakteliga. Men nu har han varit hemma i säkert fyra veckor, och jag har alltmera insett att smällen har försämrat hans sjukdom rejält. Vart detta ska ta vägen vet jag ej, det är bara att vänta och se.
Förra veckan var späckad, för kom yngste sonen med familj förra helgen, när de åkte kom min andre sons barn för att sova några nätter. Det var verkligen inte helt enkelt med tanke på att vi var utan både TV och dator efter åsknedslaget. En hel vecka fick vi vara utan, och det var nog mest svårt för H. Sen kom min syster och svåger och de stannade till idag på förmiddagen. När de åkt var jag så trött att jag bara satte mig ned på en stol och orkade inte röra mig. Då ringde det på dörren: H:s dotter och hans ena barnbarn. De tog med honom ned till sjön för att bada, jag stannade hemma med hundarna. Orkade helt enkelt inte bada heller. Sen bestämde sig dottern för att ta med sig pappa hem ett par dagar för att jag skulle få lite andrum och jag grät av tacksamhet. Så underbart tyst, tomt och skönt det är här nu. Ska verkligen njuta av måndagen och tisdagen...
måndag 7 juli 2014
Just idag...
...har jag bestämt mig att jag skulle försöka komma ifatt lite här på bloggen. Men vad tror du händer då? Jo, efter förmiddag med sol och 30 grader varmt, öppnade sig himlen och regnet forsade ned. Sen kom åskan "from hell"! Det var det. H satt vid datorn och hade ingen lust just då att stänga och dra ur kontakter. Resultatet - en kraschad hårddisk en kraschad skärm, ett trasigt modem och minst en TV-box. Vet vad gör imorgon...alltså bara detta inlägg skrivet på läsplattan.
måndag 16 juni 2014
Hjälp!
Det är mera än en vecka sedan jag skrev mitt sista inlägg, och tänker skriva precis varje dag. Men, det är svårt just nu. Mycket händer och HAR hänt. Det går väl inte så jättebra här hemma nu, H är "stökig" och beter sig ibland riktigt konstigt.
Nu har jag ju pluggat in mig på allt som finns att läsa, som känns relevant för mig/oss, och jag vet att det är sjukdomen som spökar. Det är inte H:s fel att han är så otroligt irriterad och skriker och svär åt mig, det är sjukdomen jag ska bli arg på. Men ibland blir det så tungt att bli mött av denna ilska och irritation, när allt jag gör handlar om just honom och hans välbefinnande. Han är förstås arg på ödet som försatt honom i denna vidriga situation, jag har största förståelse och tror inte jag skulle klara det bättre. Men ibland blir jag så ledsen och trött att jag knäar.
För H är det så självklart att jag ska komma springande så snart jag hör hans röst säga "Du älskling.....". Då vet jag att han vill ha hjälp med något, kanske bara hämta ett glas vatten, fixa mobiltelefonen som krånglar när han trycker på fel knappar då han vill lyssna på sin bok. Kommer jag inte direkt ryter han istället.
Jag får lov att fortsätta ta en dag i taget, vi kan ändå inte planera något. På midsommarafton har vi gemensamt bestämt att vi håller oss hemma. Vi kan fira med sill och nubbe på vår underbara altan, om det inte regnar. Han kommer ändå att tillbringa större delen av tiden på rygg i soffan, och det lär väl vara fotboll då också.
Faktum är att jag tycker det är skönt med fotbolls-VM. H älskar den sporten och kan se alla matcher om han håller sig vaken. Då har han något att titta på, och då känns det okej att dra sig undan i lugn och ro med en god bok, eller tittar jag på den andra TV:n.
Midsommar för mig är dragspel och dans kring stången på eftermiddagen. Stången som vi hjälpts åt att klä kvällen innan. Därefter resning. Underbar sillmiddag och efter det härligt jordgubbstårta. Till sillen absolut några nubbar.
Men nu tål inte H alkohol längre, och allt blir bara jobbigt om han dricker. Så...det ska bli riktigt skönt att vara hemma. Men jag vet att jag inte kommer att känna så då, när den dagen kommer. Då kommer jag att längta efter alla, barnen som ska dansa. kransarna i håret.
Nu har jag ju pluggat in mig på allt som finns att läsa, som känns relevant för mig/oss, och jag vet att det är sjukdomen som spökar. Det är inte H:s fel att han är så otroligt irriterad och skriker och svär åt mig, det är sjukdomen jag ska bli arg på. Men ibland blir det så tungt att bli mött av denna ilska och irritation, när allt jag gör handlar om just honom och hans välbefinnande. Han är förstås arg på ödet som försatt honom i denna vidriga situation, jag har största förståelse och tror inte jag skulle klara det bättre. Men ibland blir jag så ledsen och trött att jag knäar.
För H är det så självklart att jag ska komma springande så snart jag hör hans röst säga "Du älskling.....". Då vet jag att han vill ha hjälp med något, kanske bara hämta ett glas vatten, fixa mobiltelefonen som krånglar när han trycker på fel knappar då han vill lyssna på sin bok. Kommer jag inte direkt ryter han istället.
Jag får lov att fortsätta ta en dag i taget, vi kan ändå inte planera något. På midsommarafton har vi gemensamt bestämt att vi håller oss hemma. Vi kan fira med sill och nubbe på vår underbara altan, om det inte regnar. Han kommer ändå att tillbringa större delen av tiden på rygg i soffan, och det lär väl vara fotboll då också.
Faktum är att jag tycker det är skönt med fotbolls-VM. H älskar den sporten och kan se alla matcher om han håller sig vaken. Då har han något att titta på, och då känns det okej att dra sig undan i lugn och ro med en god bok, eller tittar jag på den andra TV:n.
Midsommar för mig är dragspel och dans kring stången på eftermiddagen. Stången som vi hjälpts åt att klä kvällen innan. Därefter resning. Underbar sillmiddag och efter det härligt jordgubbstårta. Till sillen absolut några nubbar. Men nu tål inte H alkohol längre, och allt blir bara jobbigt om han dricker. Så...det ska bli riktigt skönt att vara hemma. Men jag vet att jag inte kommer att känna så då, när den dagen kommer. Då kommer jag att längta efter alla, barnen som ska dansa. kransarna i håret.
söndag 8 juni 2014
Måndag morgon...
...och vårt "nya" vardag tar sin början.
Jag tror nämligen att demensen förvärrats en hel del av slaget H fick i huvudet och nacken. Det var ju en ordentlig smäll, så det kanske inte vore så konstigt. Har läst så mycket i ämnet, och det som jag ofta ser är att orsaken till försämring väldigt ofta är att man ramlar och slår i huvudet.
Hur ska det nu bli? Jag tog hem honom, det gjorde honom glad och lyckligt. Men jag får betala priset med mera insatser, hjälp och stöttning. Jag slapp å andra sidan åka och hälsa på honom varje dag.
Hela vårt hem börjar så sakteliga ta formen av en sjuksal. Rollator som står överallt, ibland glömmer han att den finns och går ifrån den. Kläder, skor och annat ligger både här och där. Önskemål om mat och kaffe framförs hela tiden. Det känns jobbigt att jag själv fått mina egna morgonrutiner rubbade. Jag som alltid gått upp ett par timmar före honom, för att ta mina värktabletter så att de hinner göra nytta innan dagen börjar. Nu ligger H i den säng jag brukat ligga i, och jag har legat tre nätter i soffan. Inte alls bra tycker jag. I natt kommer jag att sova på övervåningen. Absolut.
Känner mig orolig för hur låst jag kommer att bli, i sommar och även sedan. Svårt att lämna honom ensam, men jag måste gå ut med hundarna, handla och göra andra saker. Ska skaffa larm åt honom, ett sådant som sitter på handleden.
Tungt, det känns väldigt tungt. Känns som om jag bär på ett ok med fulla hinkar på båda sidorna. Vart kommer jag att ta vägen mitt i allt detta? Inga resor kan planeras, ingen semester, inte åka och hälsa på någon med H, han blir bara orolig och dubbelt orolig. Då är det tur att vi fortfarande har vårt hus, med vår stora altan, Där kan man leva och även bo om man skulle vilja. Här är helt underbart, även om huset är för stort och jobbigt att sköta för mig ensam.
Kanske har vi tur. På onsdag har vi visning igen, så vi får se.
Jag tror nämligen att demensen förvärrats en hel del av slaget H fick i huvudet och nacken. Det var ju en ordentlig smäll, så det kanske inte vore så konstigt. Har läst så mycket i ämnet, och det som jag ofta ser är att orsaken till försämring väldigt ofta är att man ramlar och slår i huvudet.
Hur ska det nu bli? Jag tog hem honom, det gjorde honom glad och lyckligt. Men jag får betala priset med mera insatser, hjälp och stöttning. Jag slapp å andra sidan åka och hälsa på honom varje dag.
Hela vårt hem börjar så sakteliga ta formen av en sjuksal. Rollator som står överallt, ibland glömmer han att den finns och går ifrån den. Kläder, skor och annat ligger både här och där. Önskemål om mat och kaffe framförs hela tiden. Det känns jobbigt att jag själv fått mina egna morgonrutiner rubbade. Jag som alltid gått upp ett par timmar före honom, för att ta mina värktabletter så att de hinner göra nytta innan dagen börjar. Nu ligger H i den säng jag brukat ligga i, och jag har legat tre nätter i soffan. Inte alls bra tycker jag. I natt kommer jag att sova på övervåningen. Absolut.
Känner mig orolig för hur låst jag kommer att bli, i sommar och även sedan. Svårt att lämna honom ensam, men jag måste gå ut med hundarna, handla och göra andra saker. Ska skaffa larm åt honom, ett sådant som sitter på handleden.
Tungt, det känns väldigt tungt. Känns som om jag bär på ett ok med fulla hinkar på båda sidorna. Vart kommer jag att ta vägen mitt i allt detta? Inga resor kan planeras, ingen semester, inte åka och hälsa på någon med H, han blir bara orolig och dubbelt orolig. Då är det tur att vi fortfarande har vårt hus, med vår stora altan, Där kan man leva och även bo om man skulle vilja. Här är helt underbart, även om huset är för stort och jobbigt att sköta för mig ensam.
Kanske har vi tur. På onsdag har vi visning igen, så vi får se.
Dagarna går fort och mycket har hänt.
Har helt enkelt inte haft så mycket tid över, att sitta ned och skriva inlägg i bloggen. Dels är det för att jag vill ha god tid på mig, och lugn och ro.
Det har dock inte varit så mycket av varken tid eller ro de senaste dagarna. Hasse har kommit hem från korttiden, hämtade honom i fredags så nu är han tillbaka här. Han vantrivdes så väldigt på den avdelningen, inte för att det var något fel på varken personal eller avdelning. För honom blev det för mycket att vara omgiven av alla dessa väldigt gamla och sjuka människor. Många var över 90 år. Inte alla var dementa, de flesta var nog där i väntan på ett annat boende. Hemsituationen fungerar inte till slut, och då blir det dags att söka plats på annat boende.
Om det inte fungerar hemma, och man blir bevilja plats på annat boende, då måste man tillbringa väntetiden på en korttidsavdelning.
Hasse gillar inte sjukdomar. Han är rädd för dem och tycker bara det är obehagligt att de finns. Närmaste grannen, var tomten Nisse som hela tiden sprang hos Hasse och ville ha hjälp att hitta hem. Sen fanns ett antal damer som ropade på hjälp eller skrek aj, aj, aj, aj, aj hela tiden.
I fredags var det helg och ingen sjukgymnast skulle komma. Så jag föreslog att han skulle följa med mig hem över helgen. Han blev överlycklig och vi bestämde så. På torsdagen kom han med sjukgymnast och arbetsterapeut i släptåg, för att känna och kolla om det skulle gå. Och vi bestämde att jag skulle hämta honom på fredagen.
Nu är det söndag, och han har varit så nöjd med att vara hemma. Kräver en del hjälp. Slaget i huvudet kan ha försämrat hans demens förstås, men det är svårt att utvärdera detta ännu eftersom han går på morfinpreparat mot sina smärtor i ryggen. Kotkompressioner gör ont!
Vi blir det mera jobb för mig, men å andra sida var det jättejobbigt att varje dag tvingas åka in till stan och hälsa på honom. Han ringde och tjatade hela tiden, frågade om jag kom, när jag kom, om jag kom imorgon, hur länge skulle jag stanna. Jag tröttnade, tror det var jobbigare än att ha honom hemma just nu. Klart jag blir mera ofri, men vi får väl se.
Det har dock inte varit så mycket av varken tid eller ro de senaste dagarna. Hasse har kommit hem från korttiden, hämtade honom i fredags så nu är han tillbaka här. Han vantrivdes så väldigt på den avdelningen, inte för att det var något fel på varken personal eller avdelning. För honom blev det för mycket att vara omgiven av alla dessa väldigt gamla och sjuka människor. Många var över 90 år. Inte alla var dementa, de flesta var nog där i väntan på ett annat boende. Hemsituationen fungerar inte till slut, och då blir det dags att söka plats på annat boende.
Om det inte fungerar hemma, och man blir bevilja plats på annat boende, då måste man tillbringa väntetiden på en korttidsavdelning.
Hasse gillar inte sjukdomar. Han är rädd för dem och tycker bara det är obehagligt att de finns. Närmaste grannen, var tomten Nisse som hela tiden sprang hos Hasse och ville ha hjälp att hitta hem. Sen fanns ett antal damer som ropade på hjälp eller skrek aj, aj, aj, aj, aj hela tiden.
I fredags var det helg och ingen sjukgymnast skulle komma. Så jag föreslog att han skulle följa med mig hem över helgen. Han blev överlycklig och vi bestämde så. På torsdagen kom han med sjukgymnast och arbetsterapeut i släptåg, för att känna och kolla om det skulle gå. Och vi bestämde att jag skulle hämta honom på fredagen.
Nu är det söndag, och han har varit så nöjd med att vara hemma. Kräver en del hjälp. Slaget i huvudet kan ha försämrat hans demens förstås, men det är svårt att utvärdera detta ännu eftersom han går på morfinpreparat mot sina smärtor i ryggen. Kotkompressioner gör ont!
Vi blir det mera jobb för mig, men å andra sida var det jättejobbigt att varje dag tvingas åka in till stan och hälsa på honom. Han ringde och tjatade hela tiden, frågade om jag kom, när jag kom, om jag kom imorgon, hur länge skulle jag stanna. Jag tröttnade, tror det var jobbigare än att ha honom hemma just nu. Klart jag blir mera ofri, men vi får väl se.
onsdag 4 juni 2014
Lättnad, lugn och hemlängtan
Nu är gårdagens husvisning över och jag kan äntligen slappna av. Mycket skulle göras och nästan samtidigt. Däremellan har jag grundligt storstädat inför gårdagens visning, samt försökt hitta stunder till vila och promenader med Stina.
Igår kväll, när jag kom hem efter att ha hälsat på Hasse, satte jag mig ned vid köksbordet och drog en djup suck. Det slog mig faktiskt att nu kunde jag släppa en stor det av det som tyngt mig. Visningen är över och vi får se när spekulanten fått fundera. Ärligt talat känner jag mig tveksam till att flytta nu. Visst - vi behöver sälja, jag orkar inte allt själv, vi behöver pengarna, huset är inte särskilt handikappvänligt, mycket trappor. Men helt underbart denna årstid, på landet, men närhet till båt- och badplats, lagom stor trädgård, och jättestor altan där man kan leva sommarlivet.
Vi får se hur det blir. Om något vill köpa, då säljer vi förstås, men inte till vilket pris som helst. Vi har ett utgångspris och det är något som jag tycker ska gälla. Att komma med skambud lönar sig inte i vårt fall. Får vi det vi begärt, då blir det affär direkt och snabbt. Om inte kan man glömma detta hus. Detta är något som mäklare borde vara noga med, tycker jag.
Nu glömmer vi det för en tid. Var ju i Linköping i helgen, dels för att vara barnvakt åt barnbarnet, dels för att tanka kärlek. Den ungen är så gudomligt kärleksfull, och hon gör mig så innerligt glad. Fyller 2 år i slutet av månaden, samma vecka som familjen kommer hem från Mallorca. Och då blir det förstås kalas. Hoppas bara att jag kan åka då. Dels skulle jag även hämta lille Tiny, sonens chihuahua som ska bo hos oss medan de är på semester.
Hasse är kvar på korttidsavdelningen, men stackarn vantrivs så! Han har tränat upp sig riktigt bra, tycker jag. Går bra, tar sig i och ur sängen själv. Kan klä sig själv och även gå i trappor. Sjukgymnasten har tränat med honom. Jag vet att det inte kommer att hända något under helgen som kommer, sjukgymnasterna i kommunen jobbar aldrig helger. Så jag har bestämt att Hasse ska få komma hem, hämtar honom fredag morgon och åter måndag morgon om det behövs. Annars stannar han hemma och sjukgymnasten får göra hembesök istället. Han blev så innerligt glad när jag berättade om detta! Älsklingen min - jag vill att du ska klara av att vara hemma. Men jag tror du gör det. Vi klarar detta tillsammans!
Igår kväll, när jag kom hem efter att ha hälsat på Hasse, satte jag mig ned vid köksbordet och drog en djup suck. Det slog mig faktiskt att nu kunde jag släppa en stor det av det som tyngt mig. Visningen är över och vi får se när spekulanten fått fundera. Ärligt talat känner jag mig tveksam till att flytta nu. Visst - vi behöver sälja, jag orkar inte allt själv, vi behöver pengarna, huset är inte särskilt handikappvänligt, mycket trappor. Men helt underbart denna årstid, på landet, men närhet till båt- och badplats, lagom stor trädgård, och jättestor altan där man kan leva sommarlivet.
Vi får se hur det blir. Om något vill köpa, då säljer vi förstås, men inte till vilket pris som helst. Vi har ett utgångspris och det är något som jag tycker ska gälla. Att komma med skambud lönar sig inte i vårt fall. Får vi det vi begärt, då blir det affär direkt och snabbt. Om inte kan man glömma detta hus. Detta är något som mäklare borde vara noga med, tycker jag.
Nu glömmer vi det för en tid. Var ju i Linköping i helgen, dels för att vara barnvakt åt barnbarnet, dels för att tanka kärlek. Den ungen är så gudomligt kärleksfull, och hon gör mig så innerligt glad. Fyller 2 år i slutet av månaden, samma vecka som familjen kommer hem från Mallorca. Och då blir det förstås kalas. Hoppas bara att jag kan åka då. Dels skulle jag även hämta lille Tiny, sonens chihuahua som ska bo hos oss medan de är på semester.
Hasse är kvar på korttidsavdelningen, men stackarn vantrivs så! Han har tränat upp sig riktigt bra, tycker jag. Går bra, tar sig i och ur sängen själv. Kan klä sig själv och även gå i trappor. Sjukgymnasten har tränat med honom. Jag vet att det inte kommer att hända något under helgen som kommer, sjukgymnasterna i kommunen jobbar aldrig helger. Så jag har bestämt att Hasse ska få komma hem, hämtar honom fredag morgon och åter måndag morgon om det behövs. Annars stannar han hemma och sjukgymnasten får göra hembesök istället. Han blev så innerligt glad när jag berättade om detta! Älsklingen min - jag vill att du ska klara av att vara hemma. Men jag tror du gör det. Vi klarar detta tillsammans!
måndag 2 juni 2014
Två hundar!
Ja, som det blev! Resan till Linköping gav mig två hundar istället för en, som jag hade innan jag åkte. Nej, jag hade lovat J att ta hand om deras lille Tiny under tiden de åker på semester. Detta, precis som det gångna helgen, var bestämt sedan lång tid tillbaka. Inget som behövde ändras pga H:s olycka, allt löste sig med att T blev min standin, och tog hand om sin pappa.
Bra tycker jag faktiskt, med mera tid tillsammans med honom blir det allt tydligare vad sjukdomen gör med honom. Hon träffar honom kortare stunder annars och märker därmed inte de små förändringarna som smugit sig på sista tiden.
Skönt att vi har varandra att prata med om H. Jag är ju gift med hennes pappa, och hon uppskattar verkligen det jag gör för honom.
Helgen bjöd på underbart väder, inte lika värmt som för ett par veckor sedan. Men jag tycker att det är jätteskönt med lagom värme. Lilla barnbarnet höll farmor sysselsatt. Inte en sekund kan man släppa henne med blicken, hon är snabb som en vessla. Men åh vad hon är underbar mitt lilla hjärta!
Bra tycker jag faktiskt, med mera tid tillsammans med honom blir det allt tydligare vad sjukdomen gör med honom. Hon träffar honom kortare stunder annars och märker därmed inte de små förändringarna som smugit sig på sista tiden.
Skönt att vi har varandra att prata med om H. Jag är ju gift med hennes pappa, och hon uppskattar verkligen det jag gör för honom.
Helgen bjöd på underbart väder, inte lika värmt som för ett par veckor sedan. Men jag tycker att det är jätteskönt med lagom värme. Lilla barnbarnet höll farmor sysselsatt. Inte en sekund kan man släppa henne med blicken, hon är snabb som en vessla. Men åh vad hon är underbar mitt lilla hjärta!
fredag 30 maj 2014
Besvärlig förmiddag
Ja, inte är det väl så konstigt faktiskt. Att bli flyttad från sjukhuset' till en korttids avdelning där det bara finns mycket äldre med patienter. H var ledsen och orolig och inte blev det bäkttre av att jag påminde honom om att det var idag jag skulle åka till Linköping-
onsdag 28 maj 2014
Mycket nu.
Det blir en hel del inlägg nu, men det är så mycket som snurrar i mitt huvud och då är det skönt att skriva ned vad jag tänker. Att sedan se detta i svart på vitt gör det mera greppbart.
Idag hade vi ett vårdplaneringsmöte, som alltså är till för att diskutera hur H ska kunna bli så bra att han kan komma hem. Och att det kommer att fungera då. Som det är just nu har han väldigt svårt att klara sig själv. Han har ont av sina kotkompressioner naturligtvis, jag vet att sådant gör förfärligt ont och att det tar lång, lång tid innan det blir bättre - om det blir bättre. Men sådant kan man inte avslöja, det skulle få honom att tappa sugen ganska snart. Han måste få lov att tro på att det är meningsfullt att träna.
Han har sin korsett som är väldigt besvärlig, den måste han bära i tre månader. Får knäppa upp den när han ligger ned, och när han duschar. Men då måste han absolut stå spikrak i ryggen.
Det blev i alla fall bestämt att han ska få komma till en korttidsplats i två veckor, därefter utvärdering hur han klarar sig. Dessutom ska man då komma hit och göra hembesök för att titta över hur vårt hem kan anpassas efter hans behov. Inte så enkelt.
Idag hade vi ett vårdplaneringsmöte, som alltså är till för att diskutera hur H ska kunna bli så bra att han kan komma hem. Och att det kommer att fungera då. Som det är just nu har han väldigt svårt att klara sig själv. Han har ont av sina kotkompressioner naturligtvis, jag vet att sådant gör förfärligt ont och att det tar lång, lång tid innan det blir bättre - om det blir bättre. Men sådant kan man inte avslöja, det skulle få honom att tappa sugen ganska snart. Han måste få lov att tro på att det är meningsfullt att träna.
Han har sin korsett som är väldigt besvärlig, den måste han bära i tre månader. Får knäppa upp den när han ligger ned, och när han duschar. Men då måste han absolut stå spikrak i ryggen.
Det blev i alla fall bestämt att han ska få komma till en korttidsplats i två veckor, därefter utvärdering hur han klarar sig. Dessutom ska man då komma hit och göra hembesök för att titta över hur vårt hem kan anpassas efter hans behov. Inte så enkelt.
Vaskulär demens
Blodkärlsdemens heter denna typ av demens också.
Det är mycket som handlar om denna sjukdom nu, efter det som hände H i torsdags. Imorgon är det redan en vecka sedan, men inte förrän igår kände jag att chocken hade släppt sitt krampaktiga tag om mitt inre. Jag VET ju att det inte går att jämföra en sådan upplevelse när den inträffar en nära anhörig, med hur det är att träffa på det som personal inom vården.
H hade inte varit vid liv idag om jag inte gjort det jag gjorde, som en mekanisk robot. Stängde totalt igen om alla känslor, släppte inte fram skräcken för hur detta skulle sluta - inte förrän ambulanspersonalen tagit över.
Jag är inställd på att det ska visa sig att hans demens har förvärrats betydligt av denna hemska smäll i skallen. Det är inte så tydligt att andra märker av det ännu, pga att han är nästan drogad av allt smärtstillande han får. Men JAG vet, jag är den enda som vet exakt hur han är. Tiden får utvisa...
Nu blir det minst två veckor på korttidsboende, för bl a träning och rehab. Han måste ju klara sig hemma, rent fysiskt. Ta sig i och ur sängen, sätta sig, lägga sig, gå på toa, duscha, klä på sig osv osv osv.
Det är mycket som handlar om denna sjukdom nu, efter det som hände H i torsdags. Imorgon är det redan en vecka sedan, men inte förrän igår kände jag att chocken hade släppt sitt krampaktiga tag om mitt inre. Jag VET ju att det inte går att jämföra en sådan upplevelse när den inträffar en nära anhörig, med hur det är att träffa på det som personal inom vården.
H hade inte varit vid liv idag om jag inte gjort det jag gjorde, som en mekanisk robot. Stängde totalt igen om alla känslor, släppte inte fram skräcken för hur detta skulle sluta - inte förrän ambulanspersonalen tagit över.
Jag är inställd på att det ska visa sig att hans demens har förvärrats betydligt av denna hemska smäll i skallen. Det är inte så tydligt att andra märker av det ännu, pga att han är nästan drogad av allt smärtstillande han får. Men JAG vet, jag är den enda som vet exakt hur han är. Tiden får utvisa...
Nu blir det minst två veckor på korttidsboende, för bl a träning och rehab. Han måste ju klara sig hemma, rent fysiskt. Ta sig i och ur sängen, sätta sig, lägga sig, gå på toa, duscha, klä på sig osv osv osv.
tisdag 27 maj 2014
Kissekatt
Här är en bild på den lille, vår nya familjemedlem. Han som ska komma till oss i månadsskiftet juni/juli. Då är han 12 veckor. Bra - tycker jag. Förr sade man alltid att en kattunge skulle vara 8 veckor innan den skiljdes från sin mamma. Nutiden innebär alltså 4 veckor längre. Kan bara vara positivt för alla som kan hålla det.
Vad ska du då heta? Ja, det är som vanligt en del tänkande och funderande innan man hittar ett namn som ÄR just denne lille krabat.
Hur livet i övrigt ser ut, vill jag inte skriva om idag.
Hur livet i övrigt ser ut, vill jag inte skriva om idag.
måndag 26 maj 2014
Inser nu...
att många av mina bilder i datorn är borta. Trots säkerhetskopiering osv. Blir så ledsen.
söndag 25 maj 2014
Lite ensidigt innehåll i bloggen
Ja, just nu är det så det ser ut i mitt liv. Finns inte så mycket ork eller lust till annat än det mest nödvändiga. Med H på sjukhuset, känns det mest som en enda väntan, på vad vet jag inte riktigt.
Väntar nog mest på att mitt gamla jag ska titta fram igen, hon som skulle ta tillfället i akt och passa på att göra allt det där som jag inte hinner med när H är hemma. Nåja, det är bara måndag idag, och jag känner att chocken fortfarande ligger kvar i mig. Måste nog bearbetas ordentligt först. Chocken och uppvaknandet men även insikten om hur mycket H betyder för mig. Fortfarande - trots allt jobbigt och svårt.
Nu ska jag snart gå in i duschen för att sedan gå en morgonpromenad med Stina. Morgonen är allra bäst tycker hon. Även om solen skiner så är luften klar och ren. Dessutom är det ju ganska lagom varmt om dagarna.
Tråkigt känns det att behöva lämna henne varje dag jag måste fara till stan och sjukhuset, hon ser väldigt olycklig ut när jag går, men jag vet att så snart jag stängt dörren, hoppar hon glatt upp i min säng och ligger där till hon hör bilen igen.
Idag ska jag själv på ett läkarbesök, som handlar bl a om förlängning av mitt sjukintyg. Kan ju inte påstå att jag blivit bättre under de gångna två månaderna, tvärtom - jag är sämre än någonsin.
En härlig sak att berätta; om en månad kommer det att åter igen finnas en liten kisse i huset. En liten söt blandning, som är nästan helt vit men med några färgade fläckar. Det är en hankatt, bara därför att kastreringen är en enkel sak på en hankatt. På en hona måste det till en ordentlig operation, alltså större ingrepp. Sedan gäller det förstås att hitta ett rätt och bra namn, funderat lite på Nisse, Cesar...får nog låta barnbarnen lämna sina förslag också.
1 juli är det dags för hämtning. Ska bli så härligt, för mig kommer den där riktigt hemkänslan med en kisse. Tror även att Stina behöver en kompis. Hon älskade ju våra två katter Sigge och Smulan, och har verkat lite deppig sedan de flyttade hemifrån. Tänk om vi vetat att vi inte skulle få huset sålt på länge, då hade de fortfarande varit här. Men jag vet att de har det bra nu, skulle inte drömma om att flytta på dem igen.
Ska åter igen ta upp det jag höll på att lära mig om foto och att lägga in dem på bloggen, en blogg utan bilder ser rätt torftig ut.
Väntar nog mest på att mitt gamla jag ska titta fram igen, hon som skulle ta tillfället i akt och passa på att göra allt det där som jag inte hinner med när H är hemma. Nåja, det är bara måndag idag, och jag känner att chocken fortfarande ligger kvar i mig. Måste nog bearbetas ordentligt först. Chocken och uppvaknandet men även insikten om hur mycket H betyder för mig. Fortfarande - trots allt jobbigt och svårt.
Nu ska jag snart gå in i duschen för att sedan gå en morgonpromenad med Stina. Morgonen är allra bäst tycker hon. Även om solen skiner så är luften klar och ren. Dessutom är det ju ganska lagom varmt om dagarna.
Idag ska jag själv på ett läkarbesök, som handlar bl a om förlängning av mitt sjukintyg. Kan ju inte påstå att jag blivit bättre under de gångna två månaderna, tvärtom - jag är sämre än någonsin.
En härlig sak att berätta; om en månad kommer det att åter igen finnas en liten kisse i huset. En liten söt blandning, som är nästan helt vit men med några färgade fläckar. Det är en hankatt, bara därför att kastreringen är en enkel sak på en hankatt. På en hona måste det till en ordentlig operation, alltså större ingrepp. Sedan gäller det förstås att hitta ett rätt och bra namn, funderat lite på Nisse, Cesar...får nog låta barnbarnen lämna sina förslag också.
1 juli är det dags för hämtning. Ska bli så härligt, för mig kommer den där riktigt hemkänslan med en kisse. Tror även att Stina behöver en kompis. Hon älskade ju våra två katter Sigge och Smulan, och har verkat lite deppig sedan de flyttade hemifrån. Tänk om vi vetat att vi inte skulle få huset sålt på länge, då hade de fortfarande varit här. Men jag vet att de har det bra nu, skulle inte drömma om att flytta på dem igen.
Ska åter igen ta upp det jag höll på att lära mig om foto och att lägga in dem på bloggen, en blogg utan bilder ser rätt torftig ut.
lördag 24 maj 2014
Svalka och fågelsång
Somnade igår kväll med flera fönster öppna på övervåningen, nästan korsdrag genom rummen. Vaknade idag och frös...så skönt!
Ren, klar, frisk morgonluft blandat med ljudet av ett himmelskt väsen av fågelsång. Sommar. Behöver lite rensning av luften efter alla väldigt varma sommardagar. För lite och för mycket skämmer allt, sade min mormor. I mitt fall stämmer det riktigt bra när det gäller värme. Jag fungerar helt enkelt inte alls om det är för varmt, tappar sugen, avskyr att svettas, plågas...
Idag känns hjärnan ren och klar och jag ser fram emot ännu en dag med sol, men med 10° lägre temperatur.
Livet är sig inte riktigt likt, ensam med H på sjukhuset.
Troligen dröjer det en tid innan han kan komma hem. Han har så svårt att klara sig med de smärtor han har i sin rygg efter fallet. Svårt var det redan innan, med balans och bl a gång, ta sig i och ur sin säng mm. Min förstörda rygg klarar inte att agera lyfthjälpmedel. När jag är hos honom klarar han nästan ingenting av det han kan när jag inte är där.
Så ännu en dag med sjukbesök...
Ren, klar, frisk morgonluft blandat med ljudet av ett himmelskt väsen av fågelsång. Sommar. Behöver lite rensning av luften efter alla väldigt varma sommardagar. För lite och för mycket skämmer allt, sade min mormor. I mitt fall stämmer det riktigt bra när det gäller värme. Jag fungerar helt enkelt inte alls om det är för varmt, tappar sugen, avskyr att svettas, plågas...
Idag känns hjärnan ren och klar och jag ser fram emot ännu en dag med sol, men med 10° lägre temperatur.
Livet är sig inte riktigt likt, ensam med H på sjukhuset.
Troligen dröjer det en tid innan han kan komma hem. Han har så svårt att klara sig med de smärtor han har i sin rygg efter fallet. Svårt var det redan innan, med balans och bl a gång, ta sig i och ur sin säng mm. Min förstörda rygg klarar inte att agera lyfthjälpmedel. När jag är hos honom klarar han nästan ingenting av det han kan när jag inte är där.
Så ännu en dag med sjukbesök...
fredag 23 maj 2014
Känner mig så rastlös...
...vet inte vad jag ska göra. Går här ensam, hemma och tänker på det som hände igår, kan inte släppa tankarna eller känslorna som fick mig att inse hur skört livet är. Hur allting vänds upp och ned, hur mycket av det som var betydelsefullt plötsligt inte alls känns så nu.
Du var trött älskling, precis som jag och vår älskade Stina - efter en lång varm förmiddag med veterinärbesök, uträttade ärenden, matinköp. Det var SÅ varmt. Vi kom hem, åt en god lunch och sedan skulle du gå ned i källaren sade du. För att hämta något.
Med famnen full av två kartonger med nyponpulver, utan någon hand fri att hålla i ledstången - föll du handlöst bakåt, nedför källartrappan och ned på stengolvet. Slog bakhuvudet i det där hemska elementet med den knivskarpa kanten. Jag hörde den hemska smällen, en skarp, hård smäll som fick mig att stelna och förstå att detta var något som hänt dig.
Rusade fram till trappan och såg dig liggande i fosterställning på stengolvet, jag rusade ned - såg att du var blå i ansiktet, att du inte andades, inte hade någon puls...min gud vad jag grät och pratade med dig fast jag visste att du inte kunde höra mig.
Jag var övertygad om att du var död. Gick i min hjärna igenom vad jag nu skulle göra: rusa som en galning upp för trapporna och hämta telefonen snabbt ned igen medan jag slog 112, väntade på svar samtidigt som jag försökte få över dig i framstupa sidoläge. När jag pratade med sköterskan i telefonen sade hon att jag måste få dig på rygg så jag kunde ge dig hjärtlungräddning. Då...plötsligt hör jag henne ropa; "nu andas han"!!! jag hör att han snarkar. Och det gjorde du min älskade, älskade. Sen försökte jag prata med dig, du stönade och mumlade något ohörbart. Om du visste hur lyckligt jag blev över dessa stönanden! 30 minuter tog det till ambulanserna var framme. Långa minuter som jag fick försöka stoppa den stora mängd blod som rann ur ditt bakhuvud. Jag förstod att det var ett stort sår med tanke på hur elementet såg ut. Blod överallt.
En mardröm. Jag som arbetat i 20 år på en akutmottagning, jag har sett och hört allt. Jag var så säker på vad jag skulle klara...ända tills igår...
Du var trött älskling, precis som jag och vår älskade Stina - efter en lång varm förmiddag med veterinärbesök, uträttade ärenden, matinköp. Det var SÅ varmt. Vi kom hem, åt en god lunch och sedan skulle du gå ned i källaren sade du. För att hämta något.
Med famnen full av två kartonger med nyponpulver, utan någon hand fri att hålla i ledstången - föll du handlöst bakåt, nedför källartrappan och ned på stengolvet. Slog bakhuvudet i det där hemska elementet med den knivskarpa kanten. Jag hörde den hemska smällen, en skarp, hård smäll som fick mig att stelna och förstå att detta var något som hänt dig.
Rusade fram till trappan och såg dig liggande i fosterställning på stengolvet, jag rusade ned - såg att du var blå i ansiktet, att du inte andades, inte hade någon puls...min gud vad jag grät och pratade med dig fast jag visste att du inte kunde höra mig.
Jag var övertygad om att du var död. Gick i min hjärna igenom vad jag nu skulle göra: rusa som en galning upp för trapporna och hämta telefonen snabbt ned igen medan jag slog 112, väntade på svar samtidigt som jag försökte få över dig i framstupa sidoläge. När jag pratade med sköterskan i telefonen sade hon att jag måste få dig på rygg så jag kunde ge dig hjärtlungräddning. Då...plötsligt hör jag henne ropa; "nu andas han"!!! jag hör att han snarkar. Och det gjorde du min älskade, älskade. Sen försökte jag prata med dig, du stönade och mumlade något ohörbart. Om du visste hur lyckligt jag blev över dessa stönanden! 30 minuter tog det till ambulanserna var framme. Långa minuter som jag fick försöka stoppa den stora mängd blod som rann ur ditt bakhuvud. Jag förstod att det var ett stort sår med tanke på hur elementet såg ut. Blod överallt.
En mardröm. Jag som arbetat i 20 år på en akutmottagning, jag har sett och hört allt. Jag var så säker på vad jag skulle klara...ända tills igår...
torsdag 22 maj 2014
Ord...
...kan inte alltid uttrycka det jag känner just i rätta stunden.
Igår hände något hemskt min älskade, något som påminde mig om hur oändligt jag älskar dig. Trots din vidriga sjukdom, och trots att jag i mina svaga stunder ibland kan känna att jag vill slippa ifrån allting. Vi måste klara detta också!
Igår hände något hemskt min älskade, något som påminde mig om hur oändligt jag älskar dig. Trots din vidriga sjukdom, och trots att jag i mina svaga stunder ibland kan känna att jag vill slippa ifrån allting. Vi måste klara detta också!
onsdag 21 maj 2014
TNS
Så heter den där mackapären som jag fick av sjukgymnasten häromdagen. Det handlar alltså om Transkutan Nerv Stimulering om jag för står rätt. Har provat det tidigare, för några år sedan, men upplevde det då som mest besvärligt och krångligt med elektroder som ska sättas fast och sitta kvar.
Den här gången känns det väldigt positivt. Måste säga att jag har mycket god hjälp av denna lilla apparat. Den är inte ens lika stor som en mobiltelefon, men tjockare, så det ska jag väl klara av att hålla reda på. Den ska ju helst få plats bland övriga prylar man ska bära med sig.
Tack vare denna lilla apparat har jag kunnat trappa den min Morfin-medicinering från 60 mg/dag till nu 20 mg. Känner redan att jag börjat piggna till, att jag inte alls är lika trött, att magen sköter sig och att kroppen verkligen trivs med detta.
Kommer att fortsätta med detta så länge jag har möjlighet.
Den här veckan har varit lite orolig. På grund av att Stina inte mår så bra. Hon har under en längre tid blivit allt slöare, allt mera orkeslös, apatiskt. Inge ork, igen lust, ingen aptit osv. Ringde igår till djursjukhuset i Skara, som inte alls ville ta emot oss. Vi hänvisades till Jönköping eller Göteborg, cirka 25-26 åt båda hållen t o r.
Den här gången känns det väldigt positivt. Måste säga att jag har mycket god hjälp av denna lilla apparat. Den är inte ens lika stor som en mobiltelefon, men tjockare, så det ska jag väl klara av att hålla reda på. Den ska ju helst få plats bland övriga prylar man ska bära med sig.
Tack vare denna lilla apparat har jag kunnat trappa den min Morfin-medicinering från 60 mg/dag till nu 20 mg. Känner redan att jag börjat piggna till, att jag inte alls är lika trött, att magen sköter sig och att kroppen verkligen trivs med detta.
Kommer att fortsätta med detta så länge jag har möjlighet.
Den här veckan har varit lite orolig. På grund av att Stina inte mår så bra. Hon har under en längre tid blivit allt slöare, allt mera orkeslös, apatiskt. Inge ork, igen lust, ingen aptit osv. Ringde igår till djursjukhuset i Skara, som inte alls ville ta emot oss. Vi hänvisades till Jönköping eller Göteborg, cirka 25-26 åt båda hållen t o r.
måndag 19 maj 2014
Måste helt enkelt lära mig!
Att begränsa mig, rent textmässigt. Att inte göra så långa inlägg. Men det är svårt, för när jag väl får inspiration till att skriva om det som känns viktigt just då, då bubblar orden upp i min hjärna och fingrarna flyger fram över tangenterna.
Ska göra ett försök med större text, för att markera avstamp, ett "från och med nu" ska jag inte skriva mer än si eller så. Måste väl fungera eller?
Ska jag svara på min egen fråga så låter det väldigt självklart, så måste det bli. Men eftersom jag känner mig själv så väl, så ser jag redan här att detta inte kommer att bli ett kort inlägg...kanske?
Idag ser jag fram emot min alldeles egna dag. H:s tisdag på dagverksamheten och min lediga dag. Förberedde mig igår, för att slippa åka någonstans, att få vara hemma hela dagen. Förhoppningsvis håller sig vädret i skinnet, så jag hinner klippa klart gräsmattan på framsidan.
På tal om H:s dagverksamhet, så önskar jag att han vore mogen för ytterligare en dag/vecka. För bådas skull. Det är förfärligt deprimerande att hela dagarna lyssna på hans snarkningar från TV-soffan. Han ligger där från att han stigit upp på morgonen, med några undantag under dagen, till det blir dags att gå och sova på kvällen. Mycket troligt beroende på hans medicinering, hans sjukdom, hans inaktivitet, hans lathet osv osv...
Missförstå inte, om han tycker om att ligga i sin älskade soffa och titta på TV eller lyssna på sina ljudböcker, så är jag den första att unna honom detta. Självklart får han syssla med det som han helst vill göra - och TV (helst då sport) är intresset nr 1, därefter kommer ljudböckerna som han fortfarande klarar av att förstå.
Ska göra ett försök med större text, för att markera avstamp, ett "från och med nu" ska jag inte skriva mer än si eller så. Måste väl fungera eller?
Ska jag svara på min egen fråga så låter det väldigt självklart, så måste det bli. Men eftersom jag känner mig själv så väl, så ser jag redan här att detta inte kommer att bli ett kort inlägg...kanske?
Idag ser jag fram emot min alldeles egna dag. H:s tisdag på dagverksamheten och min lediga dag. Förberedde mig igår, för att slippa åka någonstans, att få vara hemma hela dagen. Förhoppningsvis håller sig vädret i skinnet, så jag hinner klippa klart gräsmattan på framsidan.
På tal om H:s dagverksamhet, så önskar jag att han vore mogen för ytterligare en dag/vecka. För bådas skull. Det är förfärligt deprimerande att hela dagarna lyssna på hans snarkningar från TV-soffan. Han ligger där från att han stigit upp på morgonen, med några undantag under dagen, till det blir dags att gå och sova på kvällen. Mycket troligt beroende på hans medicinering, hans sjukdom, hans inaktivitet, hans lathet osv osv...
Missförstå inte, om han tycker om att ligga i sin älskade soffa och titta på TV eller lyssna på sina ljudböcker, så är jag den första att unna honom detta. Självklart får han syssla med det som han helst vill göra - och TV (helst då sport) är intresset nr 1, därefter kommer ljudböckerna som han fortfarande klarar av att förstå.
söndag 18 maj 2014
Måndag - igen!
Livet är fullt av måndagar och fredagar, åtminstone är det så jag upplever det ibland. Har bara måndagen gått så är det snart fredag igen. Men jag gillar måndagar OCH fredagar. Av någon underlig anledning ser jag dem som början på något nytt. Måndag är början på en ny kommande veckan, ett oskrivet blad som jag får fylla med med dagar av värde. Fredagen är början på helgen - som visserligen inte betyder lika mycket för mig nu, när jag inte arbetar - men som ändå är det där alldeles speciella som ofta innehåller något annorlunda än vardagen, där man träffas, umgås eller bara ÄR.
Det är mycket känslor som gror i mig just nu. Känner mig orolig för framtiden, som jag inte har någon möjlighet att påverka. Hur ska jag kunna det? Planer...nej, men mål kan man ha. Jag har svårt att planera för t ex sommaren. Jag vet inte hur H mår då, om något inträffar som gör honom sämre. Han är lugnast och tryggast hemma, där allt är känt och livet följer vårt mönster. Att resa känns uteslutet för mig, det skulle endast innebär väldigt jobb för mig och jag tror inte jag orkar. Jag menar, i vanliga fall har man sig själv att hålla ordning på. Inte är vi vana att dels ta hand om oss själva, och dels se till att ens ressällskap har det bra? Inte sedan jag var småbarnsförälder har jag haft detta ansvar för en annan människa.
Men det var en himmelsvid skillnad, jag visste på förhand att mina barn så småningom skulle växa och bli mera självständiga individer, mitt omhändertagande kändes mera som kärlekshandlingar som beredde vägen för den de skulle bli som vuxna. Det var på sitt sätt en jobbig tid, men den var så full av kärlek, omtanke, upplevelser och tacksamhet för att se denna två underbara ungar bli till underbara unga män och sedermera äkta män och himmelskt goa pappor.
Att ta hand om H, handlar om att göra livet så enkelt för honom, som det är möjligt. Därför att VI VET vad som ska hända, bara inte NÄR! Han blir inte frisk, han blir inte ens bättre. Det enda vi vet är att han blir sämre, och att jag borde försöka se till att han får uppleva så mycket roligt som möjligt. Samtidigt som det stressar honom så att han blir oroligt. En gyllene medelväg är ofta svår att hitta. Vi vet också att han en gång kommer att titta på mig och säga; "vem är du"?
Det är den oron jag känner. Jag kommer inte att chockas av att han inte känner igen mig, jag kommer att ha blivit förberedd, jag är mest rädd för vägen dit. Det är den svåraste tiden. Jag MÅSTE helt enkelt se till att hålla mig själv så frisk som det bara är möjligt. Jag FÅR inte snubbla, ramla, skada mig. Jag måste kunna ta hand om H, sköta om vårt stora hus, hålla vår trädgård någorlunda snygg. Hålla min älskade Stina-vovve frisk. Hon får inte blir sjuk! Klarar inget av detta om något händer henne, hon är mitt andningshål, min tröstare, min glädje, min energi.
Så härefter är det stor satsing på hälsa för mig. Göra det som går att göra för att inte bli sjuk eller skada mig.
Nu måste jag stänga ned datorn. Dags för promenad med Stina. Därefter in till stan och handlar mat. Hämta barnbarn som ska tillbringa dagen hos farmor. Sedan hem och laga lunch, umgås med barnbarnen, skjutsa minstingen till fotbollsträning och därefter hem igen. Min måndag kommer att gå väldigt fort.
Det är mycket känslor som gror i mig just nu. Känner mig orolig för framtiden, som jag inte har någon möjlighet att påverka. Hur ska jag kunna det? Planer...nej, men mål kan man ha. Jag har svårt att planera för t ex sommaren. Jag vet inte hur H mår då, om något inträffar som gör honom sämre. Han är lugnast och tryggast hemma, där allt är känt och livet följer vårt mönster. Att resa känns uteslutet för mig, det skulle endast innebär väldigt jobb för mig och jag tror inte jag orkar. Jag menar, i vanliga fall har man sig själv att hålla ordning på. Inte är vi vana att dels ta hand om oss själva, och dels se till att ens ressällskap har det bra? Inte sedan jag var småbarnsförälder har jag haft detta ansvar för en annan människa.
Men det var en himmelsvid skillnad, jag visste på förhand att mina barn så småningom skulle växa och bli mera självständiga individer, mitt omhändertagande kändes mera som kärlekshandlingar som beredde vägen för den de skulle bli som vuxna. Det var på sitt sätt en jobbig tid, men den var så full av kärlek, omtanke, upplevelser och tacksamhet för att se denna två underbara ungar bli till underbara unga män och sedermera äkta män och himmelskt goa pappor.
Att ta hand om H, handlar om att göra livet så enkelt för honom, som det är möjligt. Därför att VI VET vad som ska hända, bara inte NÄR! Han blir inte frisk, han blir inte ens bättre. Det enda vi vet är att han blir sämre, och att jag borde försöka se till att han får uppleva så mycket roligt som möjligt. Samtidigt som det stressar honom så att han blir oroligt. En gyllene medelväg är ofta svår att hitta. Vi vet också att han en gång kommer att titta på mig och säga; "vem är du"?
Det är den oron jag känner. Jag kommer inte att chockas av att han inte känner igen mig, jag kommer att ha blivit förberedd, jag är mest rädd för vägen dit. Det är den svåraste tiden. Jag MÅSTE helt enkelt se till att hålla mig själv så frisk som det bara är möjligt. Jag FÅR inte snubbla, ramla, skada mig. Jag måste kunna ta hand om H, sköta om vårt stora hus, hålla vår trädgård någorlunda snygg. Hålla min älskade Stina-vovve frisk. Hon får inte blir sjuk! Klarar inget av detta om något händer henne, hon är mitt andningshål, min tröstare, min glädje, min energi.
Så härefter är det stor satsing på hälsa för mig. Göra det som går att göra för att inte bli sjuk eller skada mig.
Nu måste jag stänga ned datorn. Dags för promenad med Stina. Därefter in till stan och handlar mat. Hämta barnbarn som ska tillbringa dagen hos farmor. Sedan hem och laga lunch, umgås med barnbarnen, skjutsa minstingen till fotbollsträning och därefter hem igen. Min måndag kommer att gå väldigt fort.
Födelsedag
H:s äldsta barnbarn fyller 16 idag. Stor dag för en superkille på väg att så småningom bli en ung man.Han firas utomhus idag, på Kinnekulle, närmare bestämt vid Lasses grotta. Där blir det kalas och grillning. Så mysigt när vädrets makter är med och låter oss få en solig dag.
Faktum är att jag har så infernaliskt svårt att skriva på detta tangentbord! Håller på att bli galen!! Mitt förra tangentbord var perfekt, med lagom upphöjda knappar som kändes helt rätt i fingrarna. Eftersom jag är en snabbskrivare, som inte någon gång tittar på tangenterna, måste också tangentbordet vara anpassat så att jag känner var jag befinner mig. Imorgon inköp av antingen nytt tangentbord eller någon sorts adapter som gör att jag kan använda mig av mitt gamla kära...
På nya hårddisken finns ingen plats för runda kopplingar, inga hål att stoppa dem i. Här ska tangentbordet kopplas in med USB-kontakt.
Har ingen lust att lära om, jag är för gammal. Dessutom - varför ska man ändra på ett vinnande koncept? Så åter imorgon med nytt tangentbord...
Faktum är att jag har så infernaliskt svårt att skriva på detta tangentbord! Håller på att bli galen!! Mitt förra tangentbord var perfekt, med lagom upphöjda knappar som kändes helt rätt i fingrarna. Eftersom jag är en snabbskrivare, som inte någon gång tittar på tangenterna, måste också tangentbordet vara anpassat så att jag känner var jag befinner mig. Imorgon inköp av antingen nytt tangentbord eller någon sorts adapter som gör att jag kan använda mig av mitt gamla kära...
På nya hårddisken finns ingen plats för runda kopplingar, inga hål att stoppa dem i. Här ska tangentbordet kopplas in med USB-kontakt.
Har ingen lust att lära om, jag är för gammal. Dessutom - varför ska man ändra på ett vinnande koncept? Så åter imorgon med nytt tangentbord...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)